Berömda slag

[Det stora nordiska kriget] [Slaget vid Narva 1700] [Mellan Narva och Poltava] [Poltava 1709]  [Persongalleri - Poltava] [Svensksund 1790] [Sveriges gränser år 1700]  [Poltava på kartan] [Slaget vid Fraustadt 1706 ] [Slaget vid Helsingborg 1710 ] [Armfeldts fälttåg 1718] [Slaget vid Södra Stäket 1719] 
[1600-tal] [Slaget vid Breitenfeld 1631] [Slaget vid Lützen 1632][Tåget över Bält, 1658] [Slaget vid Lund 1676]
[Den indelte soldaten] [Svenska krig] [Föregående sida] [Startsidan] 
 

Berömda svenska slag, 1700-tal (1)

Karl XII: Det stora nordiska kriget 1700 - 1721

Sammanfattning av det stora nordiska kriget.

Karl XI dog 1697 och Karl XII utnämndes till Kung blott 15 år gammal. Samma år inleddes förhandlingar mellan Danmark, Ryssland, Brandenburg och Polen om ett anfallsförbund mot Sverige.
I Ryssland satt Tsar Peter den store på tronen och i Polen hade August II nyss blivit vald till kung över Polen och tillika kurfurste av Sachsen. I Danmark fanns Fredrik IV. August, Fredrik och Karl XII var kusiner.

1699 var ett anfall nära och i december fick de svenska regementscheferna order om att vara beredd på en mobilisering.
Den 6 mars 1700 fick Karl XII budet om att Sachsiska trupper marscherat in i Livland. Riga hade belägrats natten mellan den 11 och 12 februari. Nu sändes kurirer ut med order om mobilisering av den svenska krigsmakten.
Det var en väl övad och bra utrustad armé som nu mycket snabbt sattes på fötter.

Den 20 mars kom besked om att Danmark anfallit Hollstein-Gottorp som stod i förbund med Sverige.
Den 13 april lämnar kungen Stockholm för att aldrig återkomma. Med sig har han Karl XI:s häst Brandklipparen (som på Karl XI:s hette Brilliant), sina hundar Caesar, Pompe,Turk och Snushane plus uppvaktning och hovstaten. Resan går först till Kungsör där kungens stolthet Livdrabanterna finns. Livdrabanterna var eliten bland eliten. Ännu finare och högre officersskola än Livgardet i Stockholm. Chef var Arvid Horn.
Livdrabanterna var 200 speciellt handplockade ryttare formade till regementet Kungliga Majestäts drabanter till häst. Deras uniform var ej karolinerblå som de övrigas utan bestod av älgskinnskyller och harnesk av stål. De var den finaste kavalleristyrka som Sverige har haft. De användes för de svåraste uppdragen och stred alltid i främst i striden och skulle med sina kroppar skydda kungen.

Inom några månader är hela den svenska armén mobiliserad, 43.000 indelta trupper, 33.000 värvade, totalt ca: 76.000 man. Mer om det antal som mobiliserades.
Karl XII beslutar att först ta itu med Danmark. Den danska flottan kontrollerar södra Östersjön så det blir svårt att ta sig till Nordtyskland med förstärkningar. Den befintliga svenska hären på 7.000 man i Hollstein under ledning av Johan Banér gör dock bra ifrån sig och har dessutom fått hjälp av 10.000 soldater från Lüneburg.
Man beslöt sig i stället att direkt anfalla Danmark. En engelsk-holländsk flott eskader anlände till Öresund för att stödja den svenska flottan. Den danska flottan tog skydd i hamn.

Den 25 juli 1700 gick en svensk styrka om 4.000 man iland i Humlebäck, en mil söder om Helsingör. Överfarten skedde i 11 mindre landstigningsbåtar som seglades över från Helsingborg. Man mötte endast svagt motstånd och snart var alla trupper i land. Se karta över Skåne.
Nu låg den danska huvudstaden endast en dagsmarsch bort. Huvuddelen av den danska armén fanns dessutom i Hollstein. Under landstigningen sköt den svenska flottan vilseledande eld på flera ställen längs den danska kusten. Själva landstigningen skedde också i skydd av flottans artillerield.
De svenska förlusterna vid landstigningen var endast ett fåtal döda. De regementen som deltog i landstigningen var Livgardet samt Upplands-, Kalmar- och Malmö regementen. Först i land var Upplands regemente.
Den svenska armén samlade sig nu inför det anfall mot Köpenhamn som planerades i början av augusti.

Danmark var nu på väg att hamna i ett tvåfrontskrig och innan Sverige han anfalla Köpenhamn slöts fred mellan Danmark och Hollstein-Gottorp. Karl XII var nu tvungen att acceptera att kriget var slut. De stora sjönationerna drog nu bort sina flottor och lämnade Öresund åter öppen för danska flottan. Karl drog tillbaka sina trupper till Skåne.
Sveriges gränser inför Det Stora Nordiska Kriget.

Överst på sidan

Slaget vid Narva 1700

Karl XII inriktar sig nu på att hjälpa de Baltiska provinserna innan höststormarna kommer.
I september nås Karl XII av ännu ett krigsbud. Ryska trupper har tagit sig in i Ingermanland och försökt ta Narva med överraskning. Men kommendanten i Narva, Henning Rudolf Horn var liksom kommendanten i Riga, Erik Dahlberg, beredd.
Men Narva var under belägring och hela Ingermanland i fara. I Narva fanns ca: 2.000 svenskar.
Den 1 oktober 1700 seglade Karl XII med 200 fartyg från Karlshamn mot Baltikum med en styrka på ca: 8.000 man. I Estland och svenska Livland fanns redan ca: 20.000 soldater, de flesta från Finland. Överresan var mycket stormig och besvärlig. Den 6 oktober anlände Karl XII till Pernau i Livland. Trupperna sattes i land mellan Pernau i Livland och Reval (nuv. Tallinn) i Estland. Då Sachsarna gått i vinterläger i Kurland och trycket på Riga lättat beslöt Karl XII att först hjälpa Narva.

I mitten av oktober beordrades de nyanlända svenska regementena och del av den Livländska armén till Wesenberg som låg 10 mil väster om Narva. Har samlades nu den armé som skulle anfalla ryssarna som belägrade Narva. Mer trupper med förnödenheter var på väg men tiden var för knapp för att vänta på dem.
Den 13 november bröt armén upp och påbörjade marschen mot Narva på våta och leriga vägar med 11.000 man.

Det regnade hela tiden men man lyckades ändå förflytta sig snabbt. Den 17 november träffade man på en rysk kavalleristyrka som sänts västerut för att fördröja svenskarna. Ryssarna var 5.000 man och Karl XII avancerade med en mindre styrka på bara 500 man. Men ryssarna drog sig strax tillbaka och marschen kunde återupptas. Den 19 november stod man en mil från den ryska försvarslinjen. Den ryska armén vid Narva bestod av ca: 35.000 man.

Fästningen i Narva låg på gränsen mellan Estland och Ingermanland med Narvafloden på östra sidan av staden. Fästningen Ivangorod låg på andra sidan floden. Runt fästningen hade ryssarna byggt en försvarslinje, cirkumvallationslinje, som sträckte sig i 6 kilometer från norr till söder om fästningen.
Peter den store som varit med i Narva hela tiden blev nu nervös och lämnade över befälet av den ryska armén till den belgiske hertigen Karl Eugen de Croy . Därefter lämnar han Narva. Som skäl angav han att han skulle "driva på förstärkningar som var på väg".

Klockan sex på morgonen den 20 november kom order om uppställning för anfall. Svenskarna hade uppskattat att ca: 60.000 ryssar fanns vid Narva.
De svenska anfallsplanerna gjordes upp av general Karl Gustav Rehnsköld. Planen gick ut på att, i stället för att anfalla längs hela linjen, bryta upp de ryska linjerna på två avsnitt för att sen rulla upp de ryska linjerna inifrån.
Svenskarna var blöta, trötta, matta, hungriga och hade en rysk armé framför sig som var mer än tre gånger större.

Vissa trupper hade fått förbereda sig med att binda stora risknippen, sk. faskiner som skulle användas för att komma över vattengravarna, andra hade tillverkat stormningsstegar. Varje man hade fått 24 skott tilldelade.
Svenskarnas högra flygel stod under Otto Vellingk med livgardet i spetsen. Den vänstra flygeln i norr stod under Rehnsköld med värmlänningarna och dalkarlarna främst. Här fanns även Närke-Värmlands regemente.
Som en egen enhet längst norrut fanns överste Magnus Stenbock med sina dalkarlar samt finnar. Till dem anslöt sig Karl XII med livdrabanterna under Arvid Horn.

Vid 10-tiden på förmiddagen hade svenskarna kommit fram till höjden Hermansborg som intogs. Här placerades nu artilleriet. Klockan två den 20 november sköts 2 signalraketer som tecken på att striden kunde börja.
Artilleriet öppnade genast eld. I detta ögonblick ändrades vädret radikalt. Det började snöa ymnigt, en kraftig storm blåste upp och det mörknade. Svenskarna hade stormen i ryggen. Ryssarna trodde då att svenskarna drog sig tillbaka men när de var endast 30 meter från ryssarna förstod ryssarna faran. Karolinerna avfyrade sina musköter på 10 m håll, som de var övade att göra, drog sina värjor och anföll. I täten fanns också grenadjärerna. Genombrytningen skedde på två ställen, allt enligt planen. Striderna var stundtals mycket hård.

Huvudstriden kom att stå i svenskarnas vänstra flygel. Närkingarna blev de som inledde anfallet och fick också ta stora förluster. Ryssarna började ny fly från de framryckande svenskarna. Ryska leden var nu delade i tre delar och den ryska centern krossad. Nu överlämnade sig Hertig de Croy med sin stab till överste Stenbock. Ryssarna kapitulerade. Klockan hade nu blivit fem på eftermiddagen.
Den ryska vänstra flygeln där deras elitförband fanns vägrade dock ge upp. Hårda strider pågick tills även de gav upp.
Många ryssar drunknade när de i panik försökte fly över floden Narova. Striden var över vid 17-tiden.

När de hungriga svenskarna ryckte in i det ryska lägret hittade de både mat och brännvin som de snabbt kastade sig över. Det uppstod till och med strider mellan egna förband, bl.a. mellan livgardet och dalaregementet med många döda på båda sidor

Nästa morgon fick ryssarna paradera med blottade huvuden framför kungen som satt på sin häst på en liten höjd. De ryska soldaterna var för många för att tas som krigsfångar, däremot togs de ryska officerarna, i strid mot kapitulationsvillkoren, som fångar.
Krigsbytet blev enormt: 230 fanor, 180 kanoner, hela den ryska krigskassan, 24.000 gevär, ammunition, mat, foder mm.
De svenska förlusterna begränsades till 700 döda och 1.200 sårade. Västmanlänningarna förlorade halva styrkan och närkingarna ca: 40%. På ryska sidan stupade ca: 10.000 man.

Svenskarnas slagordning:
Man delade upp armen i tre kolonner inför anfallet:
Längst till vänster: Överste Stenbock med Dalaregementets första bataljon samt finskt rytteri, livdrabanterna och livdragonerna (1 bataljon)
Vänstra flygeln: Närke-Värmlands regemente, Dalaregementets andra bataljon, Viborgs- och Tavastehus infanteriregementen. Bakom infanteriet skvadroner ur Åbo läns kavalleri samt estlänningarna.
Chef för hela flygeln: general Rehnsköld. Infanteriet stod under generalmajor Georg Johan Majdell och kavalleriet under generalmajor Johan Ribbing.
Högra flygeln: Livgardet, Hälsinge- och Västmanlands regementen, Åbo och Björneborgs regementen samt Nyland tremänninge regemente. Chef: för hela flygeln: general Otto Vellingk. Infanteriet stod under generalmajor Knut Posse.

Som specialuppgift tilldelades generallöjtnant Bleckert Wachtmeister uppdraget att med Åbo läns-, Nylands- och Kareliska kavalleriet att hålla reda på Sjermetjevs kavalleri.
Artilleriet stod under general Sjöblad. Som understöd hade de en bataljon ur Nylands tremänninge regemente.

Den 22 november marscherade svenskarna in i Narva. Både Narvas försvarare Henning Rudolf Horn och Magnus Stenbock befordrades till generalmajor.
Segern fick som omedelbar följd att ryssarna utrymde Ingermanland. Segern gav också eko i Europa och i Stockholm firades segern pompa och ståt.

Vid årsskiftet 1700/1701 förlades den svenska armén över vintern i trakterna runt Dorpat. Kungen tog sitt huvudkvarter i det mer eller mindre förfallna slottet Lais.

Källor: (1) sid 196-204, (3) sid 170-176, (5) sid 313-339, (6) sid 91 - 94

Överst på sidan

Mellan Narva och Poltava

På sin 19-årsdag den 17 juni 1701 bryter Karl XII upp från vinterkvarteren vid Dorpat för att ta itu med kung Augusts sachsiska armé.
Man marscherar söderut mot Kurland. Söder om Riga måste man ta sig över den 700 - 800 meter breda floden Düna. För att komma över skaffade man fram 195 olika farkoster från mindre båtar till pråmar. Söder om floden fanns en sachsisk armé på 10.000 man samt ett par tusen ryssar. För att komma över utan anfall från denna här inleddes en serie avledningsrörelser.
Den 9 juli 1701 påbörjas övergången av Düna. Innan dess hade man tänt på fuktiga höbalar som spred rök över hela floden och som drog in över fienden.
Sammanfattning av det stora nordiska kriget.

Källor: (5) sid 344-436

Överst på sidan

Poltava 28 juni 1709

Vintern 1708/09 var mycket hård, den kallaste detta århundrade. I Paris kunde man åka med häst och släde på Saine, till och med i Venedig var isen tjock på kanalerna.

Kylan kom i början av december. Den svenska armén befann sig då intill staden Godjatj. Varken den svenska eller den ryska armén var klädd eller utrustad för en sådan kyla. Båda arméerna blev totalt förlamade av vädret. Många frös ihjäl, tom hästarna föll ihjälfrusna till marken.
Detta drabbade den svenska liksom den ryska armén mycket hårt.

Man försökte få skydd för så många som möjligt inomhus. De som blev utan skydd frös ihjäl.
Fältskärarna fick arbeta för fullt med amputationer. Det finns inga exakta siffror på hur många som drabbades i den svenska armé men man beräknar att 2 - 3.000 dog eller blev krymplingar för resten livet.
Först efter julhelgen lättade kylan.

I februari drog sig den svenska hären österut under brännande och skövlande av byarna. Man gick så långt österut som floden Kolomak. Hela tiden med stridskontakt med ryssarna och med stora förluster, speciellt för ryssarna.

I slutet av februari 1709 kom ett väderomslag med kraftiga regn och snabb snösmältning. Detta orsakade översvämningar som gjorde att alla förflyttningar blev omöjliga. Tillslut kom dock våren. Av hären återstod nu ca: 25.000 man.

Karl XII fanns nu med armén bakom Vorskla floden. På andra sidan floden närmade sig stora ryska styrkor.

Den 3 april var kungen med en trupp på 300 man och rekognoserade vid staden Poltava som låg på en platå vid Vorsklafloden västra sida. Se Poltava på kartan.
Den 6 april intog man ett kloster som fanns på en höjd strax norr om staden. Samtidigt spärrades staden av från omvärlden. Kungen inrättade nu ett högkvarter i klostret. I Poltava fanns en fästning med ryska soldater.
Den 1 maj inleddes en belägring av staden.
Ryska enheter försökte gång på gång ta sig över floden för att undsätta de ryska trupperna i Poltava men slogs hela tiden tillbaka av svenskarna.

Tillgång på mat, ammunition foder åt hästarna mm började nu ta slut. Det som fanns att uppbringa i detta område räckte ej för att föda två arméer.

Den 14 maj tog sig en rysk kavalleristyrka över floden norr om Poltava och slog läger vid byn Petrovka.
Vid kungens födelsedag den 17 juni träffades kungen av en kula i vänster fot under strider vid floden. Skadan var ej komplicerad men de hygieniska förhållandena gjorde att såret inflammerades och kungen fick en häftig feber och var stundtals medvetslös.

Den 21 juni lyckades den ryska huvudarmén ta sig över floden vid Petrovka. I den ryska hären fanns 40.000 man, 30.000 infanterister och 10.000 kavallerister samt artilleriet på 100 kanoner.

Rehnsköld, som nu var högste befälhavare när kungen sårats, ställde den 22 juni ställde upp den svenska armén i slagordning norr om Poltava för att möta ett troligt ryskt anfall. Ryssarna var dock inte redo för drabbning denna dag. Däremot kom Rehnsköld och Lewenhaupt denna dag att råka i ett häftigt gräl där Lewenhaupt blir offentligt skymfad. Lewenhaupt som nu var chef över infanteriet hade påbörjat en förflyttning av sina bataljoner i sidled utan att inhämtat tillstånd av fältmarskalken Rehnsköld. Enligt Lewenhaupt var utrymmet för trångt för infanteriet. Endast Lewenhaupt version av det inträffade finns bevarat för eftervärden. Oberoende av vem som hade rätt så var det olycksbådande att de båda befälhavarna öppet grälade inför trupperna.

Ryssarna slog istället läger vid floden formerad på en stor fyrkant med ca: 1 km långa sidor. Ryggen var mot floden. En moras och skog låg till höger och till vänster skog. Rakt fram fanns ett stort öppet fält. Här börjar ryssarna bygga skansar.

Läget var nu desperat för den svenska armén. Brist på mat och ammunition. Förstärkningar som ej kom fram. Något måste göras. Att retirera skulle vara livsfarligt med den ryssarna i ryggen. Något annat val än att segra eller dö fanns nu ej för Karl XII.

Under eftermiddagen söndagen den 27 juni 1709 samlades den hösta ledningen för ett beslut. Beslutet blev att anfalla ryssarna. Enligt generalkvartermästare Gyllenkrok togs beslutet i närvaro av greve Piper, fältmarskalken Rehnsköld och överste Siegroth.
Order gick ut till alla kompanier. Under natten skulle armén i skydd av mörkret ställa upp framför ryssarna och ta den med överraskning. På morgonen vid gryningen den 28 juni skulle anfallet börja.

Fältmarskalk var general Karl Gustav Rehnsköld. Han var tidigare chef över kavalleriet och var högste befälhavare när nu Karl XII är sårad. Chef för infanteriet utsågs samtidigt generalmajor Adam Ludvig Lewenhaupt. Generalmajor Carl Gustav Creutz, 49 var chef för kavalleriets högra flygel och generalmajor Hugo Johan Hamilton för den vänstra flygeln. Generalkvartermästare var överste Axel Gyllenkrok.

Överste Siegroth var tillsatt som "Överste av dagen". "Generalmajor av dagen" var generalmajor Stackelberg. Detta var stabsbefattningar och dessa båda var helt insatta i anfallsplanerna. Tyvärr hade båda två kvar sina normala funktioner som truppofficerare, Stackelberg som chef för en av kolonnerna och Siegroth som chef för Dalregementet. Siegroth var ledare för ett anfall på redutterna och när han stupar så förloras en av de viktigare stabscheferna. Förutom kungen, Rehnsköld, Piper och Siegroth kände ingen till alla detaljer om strategin för det kommande slaget. Ingen av generalmajorerna och överstarna utanför staben kände till alla detaljer, dvs varken Lewenhaupt och Gyllenkrok. Kungen ville som vanligt hålla planerna hemliga så länge som möjligt.

Enligt Gyllenkroks ordré de battalie skulle infanteriet ställa upp på 4 kolonner under absolut tystnad i nattens mörker. Kavalleriet skulle ställa upp ca 5 km från slagfältet och sedan marschera upp på 6 kolonner bakom infanteriet. 

Trossen packades och kördes några km till en plats söder om lägret som hetta Pusjkarjovka. Här ställdes även det svenska artilleriet, 26 kanoner. Som skydd för trossen avdelades 7 kavalleriregementen. Med i trossen fanns också ca: 1.700 hustrur, barn och pigor samt ca: 4.000 drängar och kuskar.
Lösenordet under anfallet var som alltid: "Med Guds hjälp". Skyddsvakt åt kungen var 24 man ur livgardet samt 15 man ur livdrabanterna. Chef för denna styrka var löjtnanten vid livdrabanterna, Johan Giertta, 43.

Som avledande manöver gjorde ca: 1.000 man ur valakernas lätta kavalleri ett anfall mot ryssarna vid byn Jakovtsy under natten.

Slagordning, infanteriet:
1:a kolonnen: Västmanlands regemente (2 bat -1100 man), Närke-Värmlands regemente (2 bat - 1200 man) samt Jönköpings regemente (1 bat - 300 man). Chef var generalmajor Axel Sparre.

2:a kolonnen: Västerbottens regemente (2 bat - 600 man), Östgöta infanteriregemente (1 bat - 380 man) och Upplands regemente (2 bat - 690 man). Chef var generalmajor Berndt Otto Stackelberg.

3:e kolonnen: Dalregementet (2 bat - 1100 man) samt livgardet till fots (2 bat - 900 man).
Chef generalmajor Roos.

4:e kolonnen: Ytterligare trupper ut Livgardet till fots (2 bat) - 900 man, Kalmar regemente (1 bat - 500 man) samt Skaraborgs regemente (1 bat - 500 man). Chef var generalmajor Anders Lagercrona.
Totalt 8.200 infanterister fördelade på 18 bataljoner.

Kavalleriet hade problem att komma på plats. De red vilse och det tog mycket långa tid att samla ihop dem. Först vid 3-tiden var de på plats. Kavalleriet bestod av 14 regementen fördelad på109 skvadroner eller 7.800 kavallerister. Kavalleriet marscherade ut på 6 kolonner.

Kavalleriregementena var:
Livregementet till häst, Åbo läns kavalleriregemente, Smålands-, Nylands-, Östgöta-, Norra Skånska- och Södra Skånska kavalleriregementena samt Upplands tremänningsregemente till häst. Där fanns också 6 dragonregementen: Hielms-, Taubes-, Dückers- och Gyllenstiernas dragoner samt Livdragonerna och Skånska dragonregementet.
Dragonerna var utrustade med musköter.
Efter Rehnsköld utnämning till överbefälhavare blev Creutz ny chef för kavalleriet med Hamilton som sin närmaste man.

Efter stabsmötet informerade Rehnsköld Lewenhaupt att anfallet på ryssarna skulle ske tidigt nästa morgon. Han fick även information om att infanteriet skulle inta formering på 4 kolonner. Vidare fick han order om att inte företaga någonting i dagsljus som skulle kunna förvarna ryssarna. Detta inträffade utanför kungens kammare. Strax efter att Rehnsköld lämnat Lewenhaupt för att rida till kavallerilägret för att där ge nödvändiga instruktioner kom Gyllenkrok ut från kungens tält och meddelade Lewenhaupt att kungen önskade tala med honom. Att Lewenhaupt inkallats till kungen kommer av Gyllenkroks berättelser medan Lewenhaupt skriver i sina berättelser att detta samtal med kungen inte har ägt rum. Kungen talade med säkerhet inte om detaljerna i slaget utan möjligen fick han en tillrättavisning och påmindes om att det var Rehnsköld som hade högsta befälet. Vidare ville nog Lewenhaupt genom att förneka detta samtal bygga på myten om att han hela tiden hölls utom vetskap om vad som skulle hända.

Vid midnatt kvällen den 27 juni påbörjades uppmarschen. Det blev oordning i mörkret och bataljonerna kom i från varandra. Detta tog tid att korrigera. Vid 2-tiden på natten kom de första bataljonerna till ett läge 600 m framför ryssarna. Soldaterna fick nu lägga sig ned och inta absolut tystnad för att undgå upptäckt.
Bägge kavalleriflyglarna red vilse vid uppmarschen och gryningen var nära när de kom på plats.

När infanteriet skulle inta sina stridspositioner inträffar det märkliga att de ordnar sig på två linjer. Enligt arméledningens ordre de bataille skulle de ställa upp på fyra kolonner. Av någon anledning vidarebefordrade inte Lewenhaupt dessa instruktioner till sina förbandschefer. Han hade även underlåtit att orientera respektive förbandschef om uppmarschväg och istället sovit timmarna närmast före slaget (enligt egen utsago). 
När Rehnsköld upptäcker att infanteriet är formerat på linje ger han en direkt order till Lewenhaupt att inta gruppering på fyra kolonner vilket också skedde. Återigen ett uppträdande mellan Rehnsköld och Lewenhaupt.  

Artilleriet hade enbart med sig 4 st 3-pundiga kanoner under befäl av kapten Hans Clerckberg. Kvar vid trossen fanns 26 st grövre fältpjäser. Artilleriregementets chef var överste Rudolf von Bünow.

Nya redutter
Generalkvartermästare överste Axel Gyllenkrok red fram mot fiendeleden för att rekognosera. Det hade ljusnat något och han upptäckter nu att ryssarna byggt 4 nya redutter (mindre försvarsskansar) som placerats i vinkel mot de tidigare 6 skansar som fanns på linje, ungefär som ett "T" med benet mot svenskarna.
Dessa 6 skansar låg i en öppning mellan två skogspartier. Öppningen var endast en dryg kilometer bred.

Bakom dem låg det öppna fältet fram mot det ryska lägret. Totalt fanns 4.000 ryssar (8 bat) i skansarna + plus 6 kanoner. Bakom skansarna fanns det ryska kavalleriet, 9.000 ryttare uppdelade på 85 skvadroner. Här fanns ytterligare 9 kanoner. Befälet över det ryska kavalleriet hade fursten Alexander Mensjikov.
Inne i lägret fanns den ryska huvudstyrkan på 25.500 man fördelat på 51 bataljoner samt 73 kanoner.

Hur redutterna skulle hanteras är något ovisst. Ordergivningen var oklar. Rehnsköld och Lewenhaupt drog dessutom inte jämnt vilket kan förklara oklarheten. Rehnsköld var onekligen den högste ansvarige men han var kavallerist och inte infanterist. Han gav helt klart en order om om "rättning åt mitten" för att säkerställa samanhållningen under passeringen av redutterna. Kanske litade han på att infanteriet klarade det hela utan närmare direktiv speciellt då Kungen var med infanteriet. Kanske litade han helt till fullo på Siegroth när det gällde att dirigera de bataljoner som skulle ta sig an redutterna. Siegroth kände till hela planeringen men han var samtidigt truppofficer. Då han stupade försvann dock den kontrollen. Siegroth hann aldrig delge planerna för gm Roos.

Bataljonerna hade olika uppfattning om de skulle storma skansarna och ta dem eller om de skulle så snabbt som möjligt ta sig vidare mot de ryska lägret. Det var också oklart med vilka som direkt skulle ta sig vidare och vilka som skulle anfalla redutterna. Även ordergivningen till kavalleriet var bristfällig. Skulle de rida upp på flankera eller vara bakom kavalleriet?
Arméledningens strategi var med största sannolikhet att så snabbt som möjligt ta sig förbi reduttlinjen. Den ryska huvudstyrkan i lägret var det primära målet för anfallet.

Infanteriet var inte utrustad för att storma redutter. Man hade inga stormstegar, fasksiner (risknippen för att ta sig över gravarna) rep etc. Dessutom fanns inget artilleri som understöd för stormningen. Detta var dock naturligt då det svenska anfallet enligt planerna aldrig skulle komma att inriktas mot att tillintetgöra redutterna. Avsikten var dessutom att anfallet skulle komma som en överraskning för ryssarna.
Planen var, som sagt, att snabbt ta sig förbi skansarna och anfalla den ryska huvudstyrkan i lägret. Detta gick inte fram till alla befälhavare vilket skulle kosta Sverige dyrt. 
Strulet med omformeringen strax innan anfallet, beroende på Lewenhaupts oförklarliga order till infanteriet, gjorde säkert sitt till att förbandscheferna var osäker på vilka uppgifter de hade under första delen av slaget. 

Många författare anger att infanteriet hade order om att ställa upp på linje och att omformering till kolonner skedde först då man upptäckte de ny redutterna då det hade ljusnat. Formering på linje användes normalt enbart vid strider på öppna fält då även fienden var formerad på linje. Detta var inte fallet här. Nu skulle enbart redutterna passeras och detta skedde enklast på kolonnformering.
Anledningen till att det ofta anges att order om formering på linje gavs redan på kvällen innan anfallet är att dessa författare till stor del baserar sina arbeten på gm Lewenhaupts berättelser vilket endast till liten del stämmer överens med de flesta andra samtida relationerna från tiden kring slaget. Lewenhaupt hade ju också anledning att tala i egen sak i denna fråga i sina berättelser.
Överst på sidan

Del 1 av slaget

Innan anfallet påbörjades upptäckte en rysk förpost svenskarna i den allt ljusare morgonen. Ryskt alarm gick genast ut. Klockan var nu 4 på morgonen.

Det ryska artilleriet öppnade genast eld mot de svenska leden. Nu måste order komma om anfall eller reträtt. Man gav order om anfall.
De två första bataljonerna i den 2:a och 3:e kolonnen skulle anfalla/uppehålla redutterna så att flyglarna kunde ta sig förbi.
Den första redutten intogs snabbt av Dalregementet och Västerbottens regemente. Chef för denna styrka var generalmajor Karl Gustav Roos. De får även hjälp av Livdragonernas 4 skvadroner. Alla ryssar dödas, inga fångar tas.
De två sista bataljonerna (Livgardet till fots) i Roos kolonn viker av åt höger och förenar sig med de övriga enheterna ur Livgardet i den 4:e kolonnen på order av dess chef överste Carl Magnus Posse.

Dalregementet fortsätter nu mot den andra redutten. Västerbottens regemente som deltog i stormningen av den första redutten förlorar nu kontakten med Dalregementet och fortsätter mot den tredje redutten. Roos uppmärksammar ej detta utan står nu plötsligt kvar med enbart hälften av sina styrkor. Den andra redutten var bättre förstärkt men intas av Dalregementet.

Den högra svenska kolonnen drog sig åt höger och fortsatte på sidan via skogspartiet förbi skansarna mot det ryska lägret. Kungen fanns på bår i den högra kolonnen. Här fanns även Lewenhaupt. De avancerar snabbt under beskjutning fram mot öppningen mot det ryska lägret. Inga andra kolonner hade vid denna tid kommit så långt.

Under tiden som Dalregementet anfaller den andra redutten uppmärksammar de tre sista bataljonerna i första kolonnen att den högra kolonnen drar sig åt höger. Även de drar sig nu åt höger. Dessa tre bataljoner som består av Närke-Värmlands två bataljoner samt det reducerade Jönköpings regemente. Detta leder till att de går rakt mot den tredje redutten.
Den tredje redutten var större och hade 500 man samt artilleri. Närke-Värmlands 1:a bataljon anfaller redutten men slås tillbaka med stora förluster. Även Jönköpings regemente sattes in i anfallet mot denna. Även de slås tillbaka. Närke-Värmlands två bataljoner kommer nu att splittras. Medan den 1:a bataljonen anfaller så avancerar den 2:a bataljonen förbi redutten på den högra sidan, mot de bakre skansarna. Västerbottens regemente som nu kommit fram till den tredje redutten förenar sig med de övriga styrkorna här och anfaller redutten. Hela tiden hörs ordergivningen: "Gå på, Gå på".
Klockan var nu ca: 04.30.

När Dalregementet är klar med den andra redutten fortsätter de framåt. Chef för Dalregementet är Siegroth och Dalregementet ansågs som ett elitregemente, ett slags inofficiellt gardesförband. Nu är allt stilla vid den tredje redutten. De svenska styrkorna är passiva, försöker återhämta sig trots stora förluster. Siegroth och Roos beslutar nu att hjälpa dessa styrkor och anfaller redutten med stora förluster som följd. Många officerare stupar. Siegroth såras själv allvarligt vid anfallet. Nya och återigen nya anfalls görs nu mot den tredje redutten. Soldaterna dör i drivor, en fullständig massaker. Av de 6 bataljonerna som nu försöker storma redutten stupar 2/3. Kvar av de 2.600 finns nu enbart 1.500 man och slutligen retirerar Roos med sitt manskap mot ett skogsparti vid Jakovetskij skogen.
Varför avbröts inte detta meningslösa anfall på tredje redutten tidigare? Vid denna tidpunkt har alla andra trupper avancerat vidare. Man har ingen kontakt med dem längre och Roos vet inte heller var de är.
Redutten har inte längre något taktiskt värde. Redutterna skulle neutraliseras av Roos så att övriga trupper kunde tränga förbi. Man är dessutom inte utrustade för stormning. När övriga trupper skyndat vidare borde även Roos följt efter. I stället låser han upp en tredjedel av infanteriet som dessutom mer eller mindre förintas. Roos var trots allt en erfaren officer men här kommer nog den bristande ordergivningen före bataljen in. Siegroth hade inte heller delgivit honom alla detaljer i planen. Å andra sidan var Lewenhaupt ansvarig för infanteriet och borde ha sett till att även Roos avdelning kom med. Men Lewenhaupt fanns på högra flygeln ryckte fram med den och efter att redutterna passerats drar sig åt höger, obekymrad om orden "rättning åt mitten".

När den högra kolonnen kommer upp till öppningen upptäcker man det ryska kavalleriet varvid det svenska kavalleriet kallas fram. Order sändes bakåt genom repetering "Kavalleri fram, kavalleri fram i Jesu namn". Öppningen där redutterna fanns låg mellan 2 skogspartier och var drygt 1 km bred. Med allt fotfolk som avancerade uppstod nu en rejäl trängsel när det svenska skvadronerna satte sig i rörelse framåt.
I täten red elitförbandet, kungens drabanter, följda av Smålands kavalleriregemente, Livregementet samt de andra regementena som fanns längre bak i kolonnerna. Högra kavalleriflygeln under Creutz hade vissa problem att ta sig fram. På vänster flygeln hade Hamiltons 56 skvadroner lättare att ta sig fram. De hade bara västmanlänningarna framför sig. Kavalleriet på vänsterflygeln anfaller de bakre skansarna. Några skvadroner tar sig vidare genom skogsbrynet till vänster. De möter nu det ryska kavalleriet. Bakom dem följer västmanlänningarna efter.

De båda sidornas skvadroner möttes. Det fanns ej utrymme för de svenska att ställa upp på en sammanhängande linje. De kom därför att anfalla skvadronsvis, droppvis utan att understödja varandra. Detta gjorde att anfallen ej blev lika kraftiga. Två svenska anfall gjordes utan att lyckas slå igenom de ryska linjerna. Man drar sig nu tillbaka för att omgruppera.

Den ryska ledningen hade hela tiden följt striden från lägret. De drar nu tillbaka sitt rytteri, oroliga att de inte skulle att klara av trycket från hela den svenska hären. Risken fanns att förlora sitt eget kavalleri. De svenska trupperna börjar avancera förbi de ryska skansarna. Den ryska ledningen blir nervös och påbörjar vissa förberedelser för att retirera, bl.a. tas artillerihästarna fram.
Mensjikov, chef över det ryska kavalleriet vägrade dock lyda tsarens order. Han var segerviss efter de första attackerna.
Svenskarna skickade nu fram prickskyttar som öppnade eld mot det ryska rytteriet som genast ryggade tillbaka. Det svenska kavalleriet passade nu på att göra ett direkt anfall. Det ryska kavalleriet orkade nu ej stå emot den samlade attacken från fotfolket och det svenska kavalleriet. Det ryska kavalleriet tar nu till flykten. Man flyr i vild panik. Trots att det ryska ryttarna var fler flyr de. Flyende ryttare är liksom flyende soldater mycket sårbara. Nu börjar det svenska kavalleriet en fullkomlig jakt efter de ryska ryttarna. Med i jakten är nu även den högra svenska kavalleriflygeln. Under förföljandet kom det svenska kavalleriet för nära det ryska lägret och utsätts för beskjutning. Jakten fortsätter dock.

Det svenska fotfolket som nu kommit förbi skansarna hurrar segervisst. Även detta slag verkade nu gå i samma riktning som alla andra karolinska slag. Förutom Västmanlands regemente kom nu även Närke-Värmlands ena bataljon förbi skansarna.

Lewenhaupt och de 6 bataljoner som nu finns på högerkanten inleder ett eget anfall mot det ryska lägret. Han får nu en kontraorder från Rehnsköld om återsamling. Rehnsköld ville invänta Roos och hans 6 bataljoner innan man gör ett anfall mot den ryska huvudstyrkan. Möjligen gick nu ännu ett tillfälle ur händerna på svenskarna. Fler och svenska förband tar sig förbi de översta skansarna. De två bataljonerna från 3:e kolonnen tvingas gå mellan två skansar och förlorar en hel del män där. Östgöta infanteri- och Upplands regemente går till anfall mot en av skansarna i den bakre linjen. Upplänningarna förlorar en hel del män under detta anfall men tar sig igenom.
Klockan är nu 6 på morgonen.
De svenska förbanden söker sig nu mot en sänka som låg till vänster om den öppning man kom ifrån.
Det ryska kavalleriet var borta och så fort man fått tag på Roos och fått ordning på det egna kavalleriet skulle anfallet börja.
Sänkan som svenskarna samlades i syntes ej från det ryska lägret. Ryssarna började nu bli oroliga. De visste ej var svenskarna befann sig.

Förföljande av det ryska kavalleriet pågick i flera kilometer. De svenska kavalleriet höll på att driva huvuddelen av det ryska kavalleriet mot de branta ravinerna norr om det öppna slätten. Rehnsköld som är rädda att förlora kontrollen över sitt eget kavalleri beordrar dem att avbryta jakten och återvända till hären. Man var så nära att förinta det ryska kavalleriet men i sista stund avbryts jakten på order av Rehnsköld. Nu kunde det ryska kavalleriet i stället återhämta sig.

Den svenska hären samlar sig nu i sänkan vid Budisjtjenskijskogen. Man väntar in kavalleriet samt de 6 bataljonerna som leds av Roos. Kavalleriet kommer på plats men Roos och Siegroth syns inte till. Man väntar nu i två timmar. Expeditioner sänds ut för att leta men man hittar dem ej. Bl.a. sänds västmanlänningarna samt överste Hielms dragoner tillbaka till skansarna för att leta, men hittar dem ej. Klockan är nu runt 6.30 på morgonen.

Även ryssarna hade observerat att en styrka avskilts från den övriga svenska hären. De sänder ut 5 bataljoner infanteri samt 5 dragonregementen för att anfalla Roos. De hittar Roos avdelning vid 7-tiden och omringar honom. Roos ställer upp sina mannar i fyrkant för att möta anfallet. Anfallet var förödande för Roos trupper. Endast Dalregementet stod på sig. Roos och ca: 400 man lyckades ta sig vidare in i skogen. De var dock hela tiden förföljda och var tvungen att då och då samla sig för att besvara elden. De flyr söderut mot den plats infanteriet haft läger innan anfallet. Roos trupper hade på kort tid förlorat över 80% av sitt manskap. Man tar sig vidare upp mot klostret där Karl XII hade haft sitt huvudkvarter. Man tar sig sen vidare till några skansar 600 m nordost om klostret. Runt staden Poltava fanns fortfarande en belägringsstyrka kvar bestående av Södermanlands- och Kronobergs regementen fördelade på 2 bataljoner, totalt 850 man. Även dessa styrkor attackeras av ryssarna. Roos blir nu omringad av betydligt starkare trupper och har inget annat val än att kapitulera. Klockan är 9 nio när Roos kapitulerar.

Överst på sidan

Del 2 av slaget

Klockan var mellan sex och sju på morgonen då de olika trupperna samlades i sänkan. Kringspridda trupper samlades in. Även rytteriets skvadroner samlades där. Den vänstra kavalleriflygeln var i ordning men den högra var i oordning. Detta berodde på att den högra kavalleriflygeln deltagit i de hetaste striderna och även utfört den våldsamma jakten på det ryska kavalleriet.
Inga nyheter nådde den svenska ledningen om var Roos avdelning befann sig.
Fotfolket var mycket trötta och vilade/sov i de formeringar de var uppställda.

Den ryska ledningen var förbryllad. Man hade ingen ögonkontakt med svenskarna och tiden gick. Man fruktade en svensk attack mot det ryska lägret och blev nervös då man ej visste var svenskarna befann sig.
För att förstärka flankerna av lägret beordrades ett antal bataljoner att ställa upp utanför lägret. På norrsidan ställdes 13 bataljoner upp i två led och på den södra 10 bataljoner i två led.
Det ryska kavalleriet var fortfarande spritt och höll på att samla sig norr om lägret.

Två timmar gick utan att något hände. De svenska planerna gick ut på att från en position norr om moraset göra ett anfall med infanteri mot det ryska lägret. Det skulle också skära av de ryska reträttvägarna mot norr. Dessutom skulle man då skära av det ryska kavalleriet, som fortfarande fanns norr om lägret, från det ryska huvudlägret. Man drog sig därför norrut.

Då Roos med en tredjedel av infanteriet fortfarande saknades sändes bud till trossen om förstärkningar. Det skulle dock ta 5 - 6 timmar för dem att komma fram varför man ej kan ha räknat med att anfalla förrän på eftermiddagen. Däremot avsåg man att slå till mot det ryska kavalleriet ganska omgående.

Till slut kunde dock Rehnsköld ej vänta längre. De svenska trupperna formerade sig för anfall och marscherade upp. De nåddes då av budet att ryssarna var på väg ut ur lägret och höll på att formera sig. Nu strömmade huvuddelen av den ryska styrkan ut och ställde upp framför lägret. Totalt 42 bataljoner, 24 i den första linjen och 18 i den andra. Den ryska linjen var obruten, soldaterna stod armbåge vid armbåge. Mellan bataljonerna var ett gap på ett 10-tal meter där artilleriet nu ställde upp. Artilleripjäserna var lättare regementstycken, totalt ca: 55 st 3-pundiga kanoner. På befästningsvallarna fanns dock det tyngre artilleriet, totalt 32 pjäser från 3-pund till 40-pund.

Det ryska kavalleriet grupperade sig på de båda flankerna. På den högra flygeln fanns 45 skvadroner uppställda på två linjer, totalt ca: 9.000 ryttare. På vänstra flygeln var det mer problematiskt eftersom det ryska enheterna där fortfarande var spridda. Man lyckades dock samla ett antal skvadroner samt överföra ett större antal skvadroner från högerflygeln, 24 skvadroner på två led i det betydligt trängre området mot Jakovetskijskogen söder om lägret, totalt ca: 4.800 ryttare.

Den ryska uppmarschen gav upphov till en del split i den svenska ledningen. Karl XII var ej nöjd med Rehnskölds rekognosceringar och ville att anfall genast skulle inledas mot den ryska högra kavalleriflygeln. Rehnsköld ville ej gå med på detta och fick som han ville. Beslutet blev i stället att den svenska huvudstyrkan skulle dra sig tillbaka till sänkan där de hade samlats tidigare på morgonen och där formera sig för strid med det ryska infanteriet. En del av den svenska vänstra kavalleriflygeln lämnades kvar som flankskydd vid moraset.

Det blev nu en kapplöpning med ryssarna. Det gällde att inta position och gruppera sig för strid så fort som möjligt innan ryssarna var klar för anfall. Den som anföll först hade ett psykologiskt övertag. Ryssarna verkade komma i ordning först.

Den svenska högra kavalleriflygeln hade problem att gruppera sig. De fick för lite utrymme vid sidan av fotfolket. Creutz 52 skvadroner fick ej plats till höger om fotfolket. De fick i stället ställa upp bakom fotfolket. Lewenhaupt insåg genast problemet med detta. Han och hans mannar skulle få anfalla ensamma.

Svenskarna ställde upp i linje mot ryssarna, men var betydligt färre och hade större avstånd mellan bataljonerna, upp till 50 m. Trots detta var den svenska linjen endast 1.400 - 1.500 m bred medan den ryska var över 2.000 m. Dessutom stod den högra kavalleriflygeln trängd i det smala utrymmet bakom fotfolket i stället för bredvid.

Det svenska fotfolket var ca: 4.000 man fördelade på 10 bataljoner (på morgonen hade man varit 18 bataljoner). Egentligen var det 12 svenska bataljoner men 2 bataljoner ur Västmanlands regemente hade inte hunnit tillbaka efter letande efter Roos manskap. Bataljonerna var dessutom långt ifrån fulltaliga efter morgonens strider, i medeltal 3 - 400 man per bataljon och var uppställda i en enda linje.
Mitt emot dem, på mindre än en km:s avstånd, ryckte en rysk armé fram på ungefär 22.000 man fördelade på 22 bataljoner i två led med minimala luckor. 10 bataljoner mot 22, 4.000 mot 22.000 infanterister (1 mot 5).

Det svenska fotfolkets slagordning från höger räknat:
Livgardets 1:a bataljon under ledning av kapten Gustav Gadde, Livgardets grenadjärbataljon, Skaraborgs regementes enda bataljon under ledning av överste Carl Gustav Ulfsparre, Kalmar regementes enda bataljon under ledning av överste Gustav Ranck, 2:a bataljonen i Livgardet under kapten Hans Mannersvärd, 3:e bataljonen i Livgardet under major Erik Gyllenstierna, 2 bataljoner ur Upplands regemente, den första under ledning av regementschefen överste Gustav Stiernhiök och den andra under överstelöjtnant Arendt Fredrik von Post, Östgöta infanteriregementes enda bataljon under ledning av regementschefen överste Anders Appelgren. Längst till vänster stod Närke-Värmlands 2:a bataljon under ledning av Georg Johan Wrangel.

Linjen var ej helt i ordning när ordern om anfall kom. Det var nu 7 - 800 m till ryssarna. Det ryska artilleriet öppnade eld. På högra flygeln hade det svenska kavalleriet under Creutz fortfarande inte kommit i ordning. Utrymmet var alltför trångt.
På 500 m avstånd började artillerielden gör hål i de svenska leden. När avståndet minskat till 200 m övergick det ryska artilleriet till att skjuta kartescher. Kartescher var hylsor fyllda med vasst järnskrot och druvhagel. Det var en fullständig eldstorm som svepte över den svenska linjen som blev allt tunnare. Kalmar regemente led stora förluster. Den svenska linjen gick dock vidare utan att avfyra sina musköter. Helt enligt rutinerna väntade man så länge som möjligt med att skjuta för att få så stor effekt som möjligt. Man sköt en salva och sen anföll man med bajonetter, pikar och värjor.

Det ryska ledet öppnade eld på 50 meters avstånd, 10.000 musköter som brann av. På 30 meters avstånd svarade svenskarna med att ge fyr. Kroppar föll på båda sidor. Den svenska vänsterflygeln släpade efter, och då högerflygeln anföll med bajonetter hade den vänstra ej ännu öppnat eld. När den svenska mitten och högra flygeln anföll med bajonetterna sviktade den ryska linjen, vek bakåt. Kalmar- och Skaraborgs regemente var först framme hos ryssarna. Ryssarna drog sig tillbaka inför denna mur av obevekliga soldater som trotsade eld och död och bara gick rakt fram.
De ryska fotfolket fick stora förluster då de började fly. De svenska soldaterna hann upp de flyende ryska soldaterna som stacks ned. Ett antal artilleripjäser föll i svenskarnas händer som nu vändes mot ryssarna. Detta var ett kritiskt läge för ryssarna.

Hur otroligt det än verkade låg nu segern nära för de 4.000 svenskarna mycket nära. Vad som nu behövdes var en massiv attack från det svenska kavalleriet. Detta på både den vänstra och högra flygeln. Kavalleriet var ej på plats och tillslut lyckades ryssarna gå till motanfall mot de glesa svenska leden. Framför allt berodde detta på att den svenska vänstra flygeln släpade efter. Den var mer eller mindre stillastående.
När den svenska högerflygeln drev den ryska vänsterflygeln bakåt uppstod en hävstångs effekt. Den ryska högerflygeln vreds upp mot den svenska vänsterflygeln. Närke-Värmlands regemente och Östgöta regementet på vänsterflygeln får nu den ryska högerflygeln på sig. På denna kant hade man förlorat de flesta officerarna.

Sent omsider kom den svenska högra kavalleriflygeln i ordning och gjorde ett anfall på sin kant. De ryska bataljonerna möter dem i fyrkant. Även den vänstra kavalleriflygeln gjorde sig redo för attack.
När Creutz avdelning var i full strid med det ryska infanteriet blev de anfallna bakifrån av ryskt kavalleri. De måste då avbryta striden med infanteriet för att möta detta hot. De ryska skvadronerna drar sig dock tillbaka.
Kungen fanns hela tiden med i striderna på högerkanten, liggandes på en bår som bars av hästar. Vid ett tillfälle sköts båren sönder och kungen fick nu ta sig upp på sin häst Brandklipparen.

Då händer det märkliga, fotfolket på den vänstra kanten kastar sina musköter och flyr bakåt. Ryssarna rusar genast efter de flyende vänstra svenska flygeln. En svensk ryttargrupp på 50 man gör nu en hjältemodig insats och attackerar de framrusande ryssarna för att rädda de flyende svenskarna. Med dragna värjor ger de sig på de ryska bataljonerna. Inför denna oväntade och möjligen dumdristiga kavallerichock stannar ryssarna upp och till och med viker bakåt något. De svenska ryttarna måste dock med stora förluster dra sig tillbaka. Ett annat tappert försök görs av två skvadroner ur Nylands kavalleriregemente. I spetsen rider regementschefen själv, överste Anders Torstensson. Även de lyckas pressa tillbaka de ryska bataljonerna dock med mycket stora förluster.
Samtidigt försöker svenska officerare stoppa den flyende svenska vänsterflygeln utan att lyckas. Ordern som ropades var "Stå, stå".

När närkingarna och östgötarna drog sig tillbaka står Upplands regemente envist kvar. Upplänningarna blev nu blottade och ryssarna lyckades tränga in i öppningen till höger om dem. Den svenska linjen delades i två delar. Upplänningarnas två bataljoner till vänster samt Livgardets 2:a och 3:e bataljon till höger blev nu snart omringade.

På högerflygeln stred fortfarande svenskarna tappert med stöd av kavalleriet. Hielms dragonregemente lyckades bryta sig in i den gröna muren av ryska soldater. Även kavalleriet på den svenska vänstra flygeln under ledning av Hamilton var inblandade i strider med det ryska kavalleriet. Östgöta kavalleriregemente och de Skånska ståndsdragoner slog upprepade gånger tillbaka ryska kavalleri attacker på vänsterkanten. Därmed lyckades de effektivt blockera det ryska kavalleriets förföljande av de svenska fotfolket på denna kant. Östgöta ryttarna praktiskt taget utplånades.

Upplands regementes två bataljoner som fanns i mitten blev inringade då ryssarna gick till motanfall. De stred mycket tappert men blev nedgjorda mer eller mindre till sista man. Av 700 man återstod 14. När upplänningarna var nedgjorda fortsatte ryssarna ändå slakten. De sprang runt och hugg i svenska kropparna med sina sablar oberoende om de levde eller ej. Ett liknade öde drabbade Skaraborgs regementes bataljon. Av 500 man klarade sig 40, de flesta skadade.

Nu måste även det svenska infanteriet på högerkanten börja dra sig tillbaka. Även kavalleriet fick dra sig bakåt. Den svenska hären flyr nu in mot Budisjtjenskijskogen. När en massflykt en gång börjat är det i stort sett omöjligt att få stopp på den. Klockan har nu hunnit på elva på förmiddagen den 28 juni 1709. Både Piper och Rehnsköld tas till fångna i skogen.

I Poltava stad fanns fortfarande de svenska förbanden som belägrade fästningen. Det var Södermanlands- och Kronobergs regementen. En rysk officer erbjöd de svenska förbanden kapitulation. Södermanlands regemente som förlorat sin chef överstelöjtnant Gabriel von Weidenhaijn leddes nu av kapten Christoffer Adolf Wendel, en tysk som tjänat många herrar på olika slagfält. Han såg nu ett tillfälle att byta sida och började förhandla om kapitulation. De svenska trupperna i Poltava stad hade haft få förluster vägrade kapitulera. De sköt nu sin chef till döds. Genast återupptogs striderna på båda sidor.

Kvar på slagfältet vid ryska lägret ligger 6.900 stupade svenska soldater samt 2.760 var tillfångatagna, totalt 9.660 soldater. På den ryska sidan hade 1.345 stupat och 3.290 sårats.

De överlevande svenskarna beger sig nu mot den svenska trossen i Pusjkarjovka. Dit är det ca: 2 timmars marsch. Allt fler förband anländer. Creutz och Gyllenkrok övertar ledningen och organiserar ett försvar. Även Lewenhaupt klarade sig hit. Nu sände man även order till belägringsstyrkorna vid Poltava fästning att de skulle dra sig tillbaka till trossen.
Klockan hade nu blivit ett på eftermiddagen.

Den svenska hären uppgick till ca: 19.700 man före slaget:

Av dessa stupade 6.900 man, dvs ca: 35%. Mer än var 3:e man stupade. Därtill blev ungefär 2.800 tillfångatagna plus ca: 1.500 sårade.
Stupade plus tillfångatagna svenskar, totalt 9.700, ger en förlustandel på 49%. Tar vi dessutom med de sårade är andelen uppe i 57%.

Förluster på 20% och mer brukar räknas som mycket stora. De svenska förlusterna i Poltava var oerhörda.
Som jämförelse kan nämnas att fransmännen, som förlorade stort i Waterloo 1815 hade förluster på 34% i fråga om stupade, fångade och sårade.
Poltava måste räknas som ett av de blodigaste slagen i världshistorien.

Överst på sidan

Reträtten och kapitulationen

Under eftermiddagen förbereddes trossen och manskapet för återtåg. I trossen fanns tusentals vagnar. Klockan sju på kvällen inleddes utmarschen.
Det svenska infanteriet var krossat, men kavalleriet fanns kvar. Men lade man ihop alla som fanns kvar, inklusive Mazepas kosacker var man fortfarande ca: 16.000.

Avtåget fick ske ostört utan något ryskt förföljande. Marschen gick söderut.
För att snabba upp marschen gjorde man sig av med många av trossens vagnar. I princip fick man loss så många hästar att infanteriet blev beridet.

Man sökte nu ett lämpligt ställe att ta sig över floden Dnepr. Gyllenkrok blev ansvarig för detta. Vid Perovolotjno fann man ett stort timmerupplag som användes för att bygga pråmar och flottar. Dessa forslades till Tasjtajka där man bedömde det lämpligt att göra övergången.

På eftermiddagen den 30 juni började hären att anlända till Tasjtajka. Ryssarna följde nu efter svenskarna men höll sig i regel på avstånd.
Floden var dock bred och strid. Förtrupper sändes över för att säkra den andra sidan. Överfarten var ej problemfri.
Det uppstod nu en atmosfär för att "rädda sig den som kan". De få flytetyg som fanns räckte inte långt och togs med våld från andra trupper. Rena slagsmål uppstod. Många som försökte ta sig över på fulla flottar drunknade. Nästan alla som försökte simma över drunknade.

Det stod ganska snart klart att någon regelrätt övergång med armén ej kunde göras. Kungen övertalades att sätta sig i säkerhet på andra sidan floden. Creutz utsågs till befälhavare för de kvarvarande trupperna.
Lewenhaupt, som skulle följa kungen över floden, ansåg att utnämningen av Creutz var ett misstroende mot honom och bad kungen att få stanna kvar och ta befälet över hären. Detta beviljade Karl XII. Lewenhaupt blev överbefälhavare för hela hären och Creutz för kavalleriet.

Kungen med ett följe skulle bege sig mot Turkiet. Tanken var att huvudhären sen skulle följa Dneper ned till Krim och vidare mot Otjakov för att senare förenas med kungen.
De återstående drabanterna (80 st), Livdragonerna samt Södermanlands regemente (ca: 200 man) skeppades över för att marschera med kungen, totalt ca: 3.000 man. Även Mazepa med kosackerna samt Zaporogerna tog sig över.
Övergången skedde natten till den 1 juli 1709.

Ordern till Lewenhaupt är ej känd men bör ha varit kristallklar: Armén skulle bryta upp och till varje pris ta sig till Svarta havet. Verkställ! Under alla omständigheter utgick kungen från att armén skulle kämpa till slutet om det skulle bli nödvändigt.
På kvällen kom order om att allt som ej behövdes i trossen skulle brännas. Allt som skulle tas med delades ut till soldaterna, kulor, krigskassan, proviant etc. Resten brändes, inklusive fältkansliets papper. Få vissa förband gjordes detta mycket motvilligt. Allt var inte arméns material, här fanns också officerarnas personliga bagage, krigsbyten mm.
Den svenska hären var förlagd väster om byn Perovolotjno.

Under förmiddagen för Lewenhaupt rapport om att en rysk armé var på väg mot dem. Creutz sätter genast iväg för att se hur många ryssarna är. Vad han ser är en armé i full slagordning, kavalleri på flyglarna och infanteri och artilleri i mitten. Totalt var de över 9.000 man anförda av furst Mensjikov.

Militärt var svenskarna starkare, kavalleriet var nästan intakt. I den svenska hären fanns nu kvar ca: 12.000 soldater. Teoretiskt skulle man ha en stor chans att försvara sig och slå sig därifrån. Däremot var moralen på upplösning. Trots detta lyckas Creutz och Lewenhaupt ställa upp de svenska soldaterna på slagordning.

Lewenhaupt sänder iväg von Siltmann, en tysk militärattaché, att förhandla med ryssarna. Siltmann väljer då att gå över till ryssarna och ett sändebud skickas till svenskarna med svaret: Kapitulation eller batalj.
Lewenhaupt sänder nu generalmajor Creutz och överste Hans von Dücker att förhandla med ryssarna.
Furst Mensjikov förklarar att kapitulation skulle innebära att alla officerare och manskap skulle få behålla allt de ägde, inklusive sitt bagage. von Dücker skickas tillbaka med detta meddelande, Creutz fick stanna kvar till vidare.

Lewenhaupt hade nu ett fruktansvärt beslut att fatta, strida och tappert försvara sig som den karolinska soldathedern fodrade eller ge upp och försöka undvika ett nytt blodbad.
Han ville dock ej ta detta beslut själv utan samlade alla högre chefer för att rådgöra. Antagligen villa han höra att de ville kapitulera. De ville de inte. De gjorde Lewenhaupt något mycket ovanligt, något som en svensk härförare aldrig tidigare gjort, han beordrade officerarna att fråga soldaterna om de ville ge upp eller slåss. Återigen kom svaret, Vi vill slåss. Att hamna i ryskt fångenskap var inget man önskade. Åsikterna var ej entydiga men majoriteten ville slåss. Framför allt var det kavalleriet som ville slåss.
Lewenhaupt tog nu de högre officerarna åt sidan, en och en. Nu började inställningen till att slåss vackla, på tu man hand med de högre officerarna fick Lewenhaupt höra vad han ville höra. Kapitulationsvillkoren om att få behålla allt och återvända till Sverige efter att fred slutits lockade många av officerarna.

Klockan elva på förmiddagen den 1 juli 1709 fick Mensjikov beskedet om kapitulation. Hela den karolinska hären gav sig. I turordning fick nu regemente efter regemente marschera upp och lägga ned vapnen och fanor. Totalt ingick i den kapitulerade svenska hären 983 officerare, 12.575 underofficerare och meniga samt 1.407 icke stridande personal som regementspräster fältskärer, skrivare, trumslagare mm.
I hären fanns dessutom 3.402 civila hantlangare, drängar och arbetare samt 1.657 kvinnor och barn, hustrur, söner och döttrar till karolinerna.
Dessutom måste man räkna i de 2.800 som togs till fånga på slagfältet. Totalt gick 23.000 svenskar i fångenskap.

De kosacker som ingick i den svenska hären behandlades mycket hårt. De förnedrades och avrättades.
Ganska snart gick det upp för svenskarna att ryssarna inte hade för avsikt att hålla de ingångna kapitulationsvillkoren. Man tog allt från svenskarna, bagaget men ofta även uniformerna. De ryska soldaterna betedde sig som barbarer, de tog allt som de fick tag på.

I Poltava fick nu krigsfångarna vara med och begrava de döda, därefter marschera till fots till Moskva.

Karl XII, som oreserverat fördömde kapitulationen, förklarade att Lewenhaupt för alltid diskvalificerat sig som befälhavare, ty han hade ”handlat mot order och soldatmaner på nesligit vis och förorsakat obotlig förlust, som aldrig kunnat bliva större om han hade vågat det yttersta”.

Karl XII förlät aldrig Lewenhaupt för att han gav upp den karolinska armén.

Några orsaker till varför det gick som det gick i Poltava. 

Källor, Poltava: (5) sid 436-495, (7) sid: hela boken, (8) sid: hela boken, (9) från sid 146.

Källor, Litteratur

Överst på sidan

  Hans Högman

Copyright © Hans Högman, granskat 2009-12-05