Berömda slag under indelningsverkets epok

[Slaget vid Breitenfeld 1631] [Slaget vid Lützen 1632][Tåget över Bält, 1658] [Lund 1676] [Persongalleri - Breitenfeld/Lützen]
[1700-tal] [Det stora nordiska kriget] [Slaget vid Narva 1700] [Slaget vid Poltava 1709] [Slaget vid Fraustadt 1706 ] [Slaget vid Helsingborg 1710 ] [Armfeldts fälttåg 1718 ][Slaget vid Södra Stäket 1719] [Viborgska gatloppet 1790 ] [Svensksund 1790]
[1800-tal]  [Pommerska kriget 1805 - 1807], [Kriget med Ryssland 1808 - 1809], [Danska kriget 1809 - 1809]
[Den indelte soldaten] [Svenska krig] [Södermanlands regemente] [Föregående sida] [Startsidan]

Berömda svenska slag, 1600-tal (1)

Det trettioåriga kriget

Under 1620-talet låg Sverige i krig mot Sigismund i Polen. Kriget ledde bla till Livlands erövring. Krigsskådeplatsen överflyttades 1626 till Preussen, och kriget mot Polen avslutades genom stilleståndet i Altmark 1629.

Genom att 1628 aktivt stödja det av Wallenstein belägrade Stralsund blandade sig Gustav II Adolf i trettioåriga kriget, och han ingrep definitivt i juni 1630 för att fördriva de kejserliga trupperna från Östersjön och komma de tyska protestanterna till hjälp. I sin kamp mot kejsarmakten fick han Frankrikes militära och politiska stöd.

Vid midsommar, juni 1630, anlände Gustav II Adolf på skeppet Tre Kronor (på 32 kanoner) med den svenska hären till Tyskland. Den 26 juni landsteg han på den nordvästra udden av ön Usedom vid floden Peens utlopp i Pommern. Med sig hade G II A en armé på 38.000 man. Ca: 14.500 var utskrivna bondesoldater från Sverige och Finland, resten var värvade soldater.

Vid denna tidpunkt hade G II A inga bundsförvanter bland de olika tyska staterna. Bogislav av Pommern fick se den ena staden efter den andra ockuperad av de svenska trupperna. Snart var även Pommerns huvudstad Stettin intagen. Därmed kontrollerade även svenskarna handeln på floden Oder.

Kurfurstendömena Brandenburg och Sachsen var protestantiska men inte intresserade av något förbund med G II A mot de kejserliga. Varken Georg Vilhelm av Brandenburg i Berlin (han var svåger med G II A) eller Johan Georg, kurfurste av Sachsen vågade öppet trotsa kejsaren.
Två bundsförvanter anmälde sig dock, den rika staden Magdeburg vid Elbe i Niedersachsen, nordtysklands största stad samt lantgreven Vilhelm av Hessen vars armé ställdes till G II A förfogande.

G II A marscherade söderut och intog bland annat staden Frankfurt an der Oder.

Tilly hade vi denna tidpunkt utnämnts till ny överbefälhavare för de kejserliga styrkorna i stället för Wallenstein. Han beslöt att inta den svenskvänliga staden Magdeburg och började en belägring av staden.
G II A som befann sig i Frankfurt an der Oder måste nu passera både Brandenburg och Sachsen för att komma till Magdeburgs undsättning. Båda staterna vägrade G II A att passera över deras områden. Långa och tidskrävande förhandlingar startade. Då förhandlingarna inte ledde till någon lösning marscherade ändå svenskarna genom Brandenburg.

Magdeburg hann dock bli intagen av Tillys trupper. I juli 1631 stormades staden och en mycket grym massaker ägde rum. Staden plundrades och invånarna dödades i tusental. Samtidigt började staden brinna. Ungefär 20.000 av staden 30.000 invånare dog i lågorna. Kvar av staden fanns bara ruiner.

Nu tvingade G II A Brandenburg att ingå förbund med honom. Senare under hösten 1631 gick Tilly in i Sachsen och började plundra dess städer. Då vände sig kurfursten av Sachsen, Johan Georg till G II A och ber om hjälp.
Den 1 september slöts ett förbund med Sverige och Sachsen armé ställs till G II A:s förfogande. Då hade Leipzig redan intagits av Tilly.

I den följande texterna om slaget vid Breitenfeld respektive slaget vid Lützen använder jag uttrycket svenskarna eller de svenska trupperna od. Med detta menar jag de soldater som tillhörde den svenska krigsmakten vilket inte är detsamma som att de alla var av svensk nationalitet. På motsvarande sätt använder jag uttrycket de kejserliga trupperna eller de katolska trupperna för de enheter som slogs på kejsarens sida oavsett om trupperna var uppsatta av honom själv eller uppsatta av de katolska ligan (de ligistiska).

Gustav II Adolf: Slaget vid Breitenfeld 1631

I och med att Gustav II Adolf nu även förfogade över Sachsens styrkor hade han en armé som i antal var större än Tillys. Mötet mellan de båda arméerna kom att ske vid byn Breitenfeld ett par km nordost om Leipzig.

I den svenska armén fanns nu sida vid sida de svenska bondesoldaterna i sina grå kläder med en grön kvist i hatten (svenskarnas igenkänningstecken i strid) med de propert uniformerade sachsiska soldaterna. Enhetsuniform fanns inte vid denna tid i den svenska armén.

Tidigt på morgonen den 7 september 1631 började Tillys styrkor ( som bar vit armbindel som igenkänningstecken) att ställa upp på en ca: 3 km lång front på de öppna fälten vid Breitenfeld.

Denna dag skulle bli ett möte mellan den gamla föråldrade spanska stridsskolan som Tilly representerade och den moderna stridsskola som Gustav II Adolf stod för.
Den spanska stridsskolan använde sig av tunga långsamma fyrkanter som bildades av fotfolk. Fyrkanterna var 30 led djupa och ca: 40 led breda. De bestod framförallt av pikenerare med sina 6 m långa pikar samt av musketerare som stod i ytterkant. Dessa fyrkanter var mycket effektiva vid anfall men svåra att styra, förflytta och taktiskt omdisponera.

Dess rytteri var bepansrat med medeltida rustningar som kunde väga 60 - 70 kg. De uppträdde formerade i täta kolonner och red till anfall i långsamt trav. Det första ledet avfyrade sina pistoler, vek åt sidan för att inta plats sist i kön, därefter avfyrade andra ledet sin pistoler osv.

Artilleriet var tungt, grovkalibrigt och svårt att förflytta (krävde ett 30-tal hästar). Kanonerna användes i regel enbart i det inledande skedet av slaget.

Musketerarnas musköter var långa och grova som krävde gaffelställning för att avfyras. Laddningen krävde 90 handgrepp och tog lång tid att ladda.

Tillys armé bestod av 32.000 värvade soldater från Europas alla hörn.

Gustav II Adolfs armé bestod av 40.000 man varav 8.000 ryttare samt 54 kanoner. Kärnan i armén utgjordes av de utskrivna svenska och finska soldaterna ledda av svenska härförare samt värvade soldater från hela Europa.

Den svenska armén ställde upp i en modern slagordning med långa led som endast var 6 led djupa. Första avdelningen kallades träffen och den bakre för reserven eller andra träffen.
I den svenska armén var andelen musketerare betydligt större och då man var formerade på led kunde fler musketerare skjuta samtidigt. De svenska pikenerarna hade kortare och mer lätthanterliga pikar. Musköterna var kortare och 2 kg lättare och kunde laddas och avfyras 3 ggr snabbare än motståndarsidans. De svenska enheterna var mer lättrörliga och kunde enklare omdisponeras under strid.

Det svenska rytteriet uppträdde i mindre enheter och red till anfall me fyrsprång under stödda av musketerare. I stället för att vända efter att de avfyrat sina pistoler drog de sina värjor och red rakt in i fienden med hugg och slag. Det hade en mycket stor chockverkan. De var inte heller tungt bepansrade vilket gjorde dem mer lättrörliga.

Artilleriet var väl organiserat, rörligt och standardiserat. Varje regemente hade även lättare 3-pundiga regementskanoner som aktivt kunde användas under striden.
Den svenska armén var dessutom mycket vältränad och samövad.

Svenskarnas slagordning:

Artilleriet:
Ansvarig för artilleriet var överste Lennart Torstensson. Artilleriet var placerat i mitten längst fram. Bakom artilleriet stod de svenska och finska landskapsregementena.

Högra flygeln:
På den högra flygeln fanns kavalleri under ledning av general Johan Banér. Här fanns även kungen samt det finska rytteriet, hakkapelierna anförda av Lennart Stålhandske. Mellan kavallerienheterna fanns musketerare.

Vänstra flygeln:
På den vänstra flygeln fanns kavalleri under ledning av fältmarskalk Gustav Horn. Mellan kavallerienheterna fanns musketerare. Här fanns även de sachsiska styrkorna som stod allra längst till vänster. Sachsarna var delvis formaterade på det gamla sättet i fyrkanter samt delvis på de svenska sättet på led.

Centern:
Här fanns fotfolket: Kungens livgarde, Dalaregementet under Åke Oxenstierna, Upplands och Närke-Värmlands regemente under Axel Lillie, Östgöta regemente under Erik Hand, Västergötlands och Dals regemente under Karl Hård, Finnarna under Klas Hastfer, Johan Banérs tyska regemente, Niklas Chemnitz tyska skvadron, tyskt fotfolk under Sigfrid von Damitz, tyskt fotfolk under Adolf Theodor von Efferen-Hall, John Hamiltons och Hepburns skottar, Röda regementet med tyskar under Giesbrecht von Hogendorf, Donald Mac Keys skottska regemente under överste Robert Monroe, von Mitschefalls tyskar, tyskar under överste Robert Monroe of Fowles, Alexander Ramsays skottar, Johan Ruthwens regemente, överste Jakob Spens skottar under Jakob Lundsaine, överste Maximilians Teuffels tyska regemente samt Thurns, överste Waldsteins, Winckels och Vitzthums tyska regementen.
Totalt 14.742 fotsoldater.

Rytteriet:
Östgötarna under Klas Dietrich von Sperreuter, Västgötarna under Erik Soop, Per Brahes småländska regemente under major Karberg, överstelöjtnant Torsten Stålhandskes och Wunschs finska skvadroner, livländska ryttare under Jürgen Aderkas, tyska ryttare under Baudessins, Caldenbach, Courvilles och Damitz, Döhnoffs kurländska skvadron, von Effren-Halls tyska regemente, Horns tyska livkompani, Kochtitzkys, Ortenburgs, rehngreven Otto Ludvigs, Schaffmanns, Sperreuters,  Taupadels och Åke Totts tyska ryttare.
Totalt 8.064 ryttare.

Sachsarna:
De sachsiska andelen av styrkorna uppgick till 12.100 infanterister, bla von Arnims infanteriregemente och 5.225 ryttare, bla von Arnims livgarde och Bindaufs regemente. Sachsarna hade även mellan 10 - 20 kanoner.

Högsta befälhavare över alla trupper var Gustav II Adolf.

Striden:

Vid 9-tiden hade Tillys styrkor intagit sin slagordning. Svenskarna som anlände till platsen först något senare började direkt att förbereda sig för strid och inta sin slagordning. Svenskarnas fältrop var "Gud är med oss".
Vid 11-tiden började de svenska trupperna komma i ordning. Att det drog ut på tiden berodde på mindre skärmytslingar med fienden. Svenskaran kom norrifrån.

Vid 12-tiden öppnade Tilly eld med sina kanoner. Artilleriet fanns på en höjd, Galgenberg. Det var framförallt Sachsarna längst ut på den svenska vänsterflygeln som blev utsatta för artilleribeskjutningen. Det svenska tunga artilleriet var inte på plats och kunde inte besvara elden. Lennart Torstensson fick dock snabbt de 12 tunga pjäserna på plats och besvarade elden.
Denna artilleriduell kom att pågå i 2 timmar. Då svenskarna hela tiden avancerade blev effekten av beskjutningen stor. Pappenheims ryttare på den kejserliga vänstra flygeln utsattes hårt av den svenska artilleribeskjutningen.

Vid 14-tiden hade svenskarna intagit en utsträckning på 4 km.

Vid 14-tiden anföll Pappenheims 5.500 ryttare den svenska högerflygeln som bla bestod av 5.000 ryttare. En våldsam ryttardrabbning började. Det svenska rytteriet var uppblandad med musketerare som mötte den anstormande fienden med plutonseld. Plutonseld var ett nytt sätt att skjuta på och innebar att man sköt samtidigt, första ledet knästående, andra ledet böjda och tredje ledet stående. Denna eldstorm hade en mycket stor effekt och kastade hela tiden tillbaka Pappenheims ryttare.
Pappenheim och hans ryttare var därför tvungen att dra sig längre ut på flygeln. Svenskarna svarade dock med att snabbt förflytta sig och sätta upp samma mur som tidigare. Kvar framför svenskarnas högerflygel lämnade dock Pappenheim kvar Holsteins regemente samt två kavalleriregementen som hindrade den svenska högerflygeln från att avancera.
De svenska ryttarna väntade med att avfyra sina pistoler tills dess de anfallande hade avfyrat sina. Därefter anföll de svenska ryttarna med sina värjor. Varje gång Pappenheim anföll slogs anfallet tillbaka. Detta upprepades hela sju gånger. Det var Rhengrevens reservregemente och andra träffens (reserven) skvadroner som hela tiden förflyttade sig och mötte Pappenheims anfall.

En halvtimme efter Pappenheims första anfall (runt 14.30) gick den katolska huvudarmén till anfall. Det var 12 stora fyrkanter av fotfolk med kavalleri på sidorna. Man tågade mot den svenska vänsterflygeln som leddes av Gustav Horn. Av någon anledning så ändras anfallsriktningen till att gå mot den sachsiska hären som stod till vänster om Horn. Sachsarnas styrkor bestod av 12.000 infanterister och von Bindaufs 2.500 ryttare.

Den katolska högerflygelns vänstra kavallerienhet anföll mot den svenska mitten. Infanteri tågade även mot Horn och von Arnims sachsiska kavalleri. Överste Egon von Fürstenbergs 3.000 ryttare och 1.200 infanterister anfaller våldsamt den sachsiska centern och dessa vänstra flygel. Sachsarna drabbas av panik och börjar fly. Enheterna framför sachsarnas center vid artilleriet strider dock tappert och Fürstenberg lyckas enbart erövra två artilleripjäser. Även de sachsiska regementena Sachsen-Altenburg och Bindauf stred tappert och kämpade mot Baumgartens katolska kavalleri. Det sachsiska länsrytteriet tar till flykten och lämnar stridsplatsen. Även det sachsiska Bindaufska kavalleriet måste ge upp och flyr. Hans Rudolf von Bindauf själv skjuts till döds. Den sachsiske översten Wolf Adam von Steinau och de flesta av han ryttare tas till fånga.
De snabba kroatiska ryttarna i den katolska armén (kallades krabater av svenskarna) förföljde de flyende sachsarna.

Vid 15.30 närmar sig de 12 katolska fyrkanterna det sachsiska infanteriet som utan att inleda strid flyr från platsen. Det sachsiska artilleriet som saknade infanteristöd tog också till flykten.
Den svenska trossen som fanns längre tillbaka bakom sachsarna plundras av sachsarna när de flyr. Trossen dras med i paniken och flyr även den.
Kvar av sachsarna fanns nu bara livregementet med överste Taube och von Arnims livgarde. De förenar sig nu med den svenska vänsterflygeln.

Gustav Horn och den svenska vänsterflygeln attackerades av Tillys vänstra centerflygel. Horn slår dock tillbaka anfallet som inte upprepas. I stället deltar dessa katolska trupper ni i anfallet mot sachsarna.

Vid 16-tiden, efter att sachsarna flytt, hade den svenska hären helt plötsligt reducerats med 40%. I stället för de allierade sachsarna på den vänstra svenska sidan fanns nu fienden som riktade de erövrade sachsiska artilleripjäserna mot den svenska armén.
Tilly påbörjande nu en vändning av de stora fyrkanterna på sin högra front för att sätta in en ny frontattack mot svenskarna. Att vända dessa stora fyrkanter var inte lätt och tog mycket lång tid. Man fick nu även vinden i ansiktet med damm och krutrök som hindrade sikten drastiskt. Under vändningsmanövern blev flera katolska regementen skiljda från de övriga trupperna och kom bort ifrån stridsområdet.
Mot de vändande katolska styrkan med 18.000 infanterister och 3.000 ryttare stod nu Gustav horn med enbart 3.500 man.

Under tiden slogs den svenska högerflygeln mot Pappenheims ryttare. Kungen sände över överste Teuffel för att ta reda på Horns situation men Teuffel blev dödligt sårad innan han hann tillbaka. Von Arnim red då själv över till Gustav II Adolf och berättade om sachsarnas nederlag och flykt.
G II A rider då omedelbart över till vänsterflygeln för att få en blick över situationen. Han mötte först Caldenbachs kavalleriregemente som var i strid med katolskt infanteri som vänt två sachsiska kanoner mot svenskarna. G II A förde fram kavalleriet till anfall och gav därefter order om att regementen från den andra träffen (reserven) skulle ansluta sig till Horn. Hepburn och Vitzthum skulle med sina brigader med kraft anfalla de katolska styrkorna till vänster om Horn. G II A såg också till att styrkor omfördelades från frontavsnitt där de inte behövdes just då till Horn. På en mycket kort tid kunde en ny stark vänsterflygel bildas. Detta var en av styrkorna med den nya stridskola som G II A representerade.

De svenska lättrörliga trupperna lyckades mycket snabbt inta stridslinje och med alla förstärkningar gick nu Horn till anfall. De lyckades bilda en halvmåne framför Tillys styrkor och hindra dem från att inta stridsformering. Horn hade tidigare lyckats pressa tillbaka det katolska rytteriet på hans kant mot deras infanteri så att de hindrades använda sina vapen.
I Horns anfall med de förstärkta trupperna attackerar nu de svenska ryttarna, tätt följt av musketerare, i flera vågor.
Samma anfallstaktik använde han med regementskanonerna där artilleristerna användes med de lätta kanonerna mellan musketerare. Detta tillämpades bla av den Gröna brigaden.
De lätta kanonerna avlossades två gånger, sen sköt musketerarna en salva. Därefter rusade brigadens pikenerare mot fienden. Detta lamslog den katolska centern och orsakade stora förluster då kanonkulorna slog in i de täta fyrkanterna. Den katolska armén började vackla och dess kavalleri flydde och lämnade infanteriet utan skydd.

Svenskarna anföll nu med både artilleri, infanteri och kavalleri. Det katolska infanteriet fortsatte dock envist att strida.
G II A satte då in västgöta rytteriet i striden som anföll med beslutsamhet och slogs med värjor och bösskolvar man mot man. Den katolska hären upplöstes och började fly. De rasande svenskarna högg och slog efter de och de flesta i det katolska infanteriet dödades.
Detta skedde vid 18-tiden.

Efter Horns motanfall var dammet och krutröken så tät att man knappast kunde skilja på vän och fiende. Skottarna spelade en marschmelodi på sina trummor för att samla folket.

Under tiden striderna pågick på vänsterflygeln stred Johan Banér och hans folk tappert på högerflygeln. Pappenheims anfallsiver började mattas och svenskarna gick till motanfall. Pappenheims ryttare började nu att fly.

Kvar framför den svenska högerflygeln fanns två kavalleriregementen och Holsteins infanteriregemente. Nu sattes all kraft in mot dem och Banér anföll med musketerarkompanier och kavalleriregementet Ortenburg. Efter hård strid lyckas man även driva dem på flykten.
Det katolska artilleriet sköt fortfarande mot svenskarna och med G II A i spetsen anföll huvuddelen av av högerflygeln artilleriet och lyckades erövra de båda batterierna. Vid detta anfall spelade Rhengrevens kavalleri en betydande roll.

När Horns folk samtidigt förföljde de flyende katolska trupperna bildades ett samband mellan de båda svenska flyglarna. Vid Linkwald stod resterna av flera katolska regementen som gjorde kraftfullt motstånd och höll nästan stånd till siste man.

Vid 19-tiden på kvällen började äntligen ett lugn att lägga sig över stridsfältet. Svenskarna slog läger direkt på slagfältet och "det blå mörkret" lade sig över de utmattade soldaterna.

Den 72-årige Tilly sårades i striderna och var nära att bli tillfångatagen men räddades i sista stund av hertig Rudolf Maximilan av Sachsen-Lauenberg.

Tillys förluster var förkrossande, minst 7.000 stupade och 6.000 tillfångatagna. Uppemot 5.000 man av de som lyckades fly slaktades av uppretade sachsiska bönder som de angrep dem med stor grymhet. Den kejserliga hären blev mer eller mindre utplånad. Cirka 60% av de katolska soldaterna dog eller tillfångatogs.

Svenskarna förlorade 2.100 man i döda och sårade och sachsarna 2.000 man. Förlusterna av hästar var som vanligt mycket stor. Av de 9.000 hästar som deltog i slaget på den svenska sidan dödades 4.000.

Nästa dag sökte man igenom fiendens läger och fann till och med krigskassan. Hela deras artilleri togs i beslag samt 120 fanor och standar som sändes hem till Sverige.

Slaget vid Breitenfeld blev en mycket stor krigshistorisk och polistik seger och gjorde Gustav II Adolf till en legend efter detta.
Gustav II Adolf: Löwe von Mitternacht  - Lejonet från Norden (eg midnattssolen).

Källor: (4) sid 253-264, (9) sid 262-275, (10) sid 107-113

Gustav II Adolf: Slaget vid Lützen 1632

I november 1632 var de militära styrkor i Tyskland som Gustav II Adolf kontrollerade, både egna samt allierade, uppe i cirka 150.000 man. Man behärskade större delen av Tyskland i en båge från den polska gränsen i öster till Elbe i väster, från östersjön i norr till nästan ända ned till Böhmen i söder. Katolikerna hade totalt cirka 100.000 man i sina härar.
1631 besegrade Gustav II Adolf den kejserliga hären i Breitenfeld. De kejserliga stod då under ledning av den tyske fältherren Johann Tserclaes Tilly,

I början av november 1632 befann sig Gustav II Adolf med sin 19.000 man starka här vid Naumburg bara två mil från den kejserliga hären i Weissenfels.
Den 4 november hade Albrecht von Wallenstein , som åter fått förtroende som överbefälhavare, låtit större delen av kavalleriet, ca: 5000 ryttare under ledning av fältmarskalken och riksgreven Gottfrid Henrik von Pappenheim, bege sig till Halle. Resen av hären tågade med Wallenstein till Lützen där de slog läger. Uppenbarligen hade de för avsikt att slå vinterläger här.

Underrättelser om den kejserliga härens splittring i två delar nådde Gustav II Adolf. Han tog nu genast chansen att anfalla Wallenstein. Tidigt på morgonen den 5 november satte den svenska hären av mot Weissenfell och Lützen. När den kejserliga garnisonen som fanns kvar i Weissenfells fick reda på att den svenska hären var på väg mot dem lät de utrymma staden och avtågade mot Lützen. Garnisonen stod under ledning av general Rudolf von Colloredo. En svensk förstyrka bestående av kavallerister anföll de garnisonstrupperna som var på väg bort från staden och tillfogade dem stora förluster.
En mindre styrka från garnisonen lämnades dock kvar för att försökt fördröja svenskarna. Klockan var runt 10 på förmiddagen då den svenska hären nådde Weissenfell. Det tog svenskarna ett par timmar att komma förbi.
Vid midnatt natten till den 6 november lyckades Wallenstein skicka iväg en order till Pappenheim om att genast bege sig till Lützen.

På kvällen den 5 november slog svenskarna, fullt stridsberedda, nattläger på fälten strax sydost om Lützen. Här fick man nu invänta gryningen på de blöta och leriga fälten under natten till den 6 november. Novembernatten var kylig.

Gustav som utnämnts till Gustav II Adolf den Store av Sveriges riksdag kallades i Tyskland för Lejonet från Norden. Efter en skottskada han fått vid Dirschau i Polen kunde han ej bära harnesk utan enbart ett älghudskryller som han var klädd i denna ödesdigra novemberdag.

När morgondimman sent omsider lättat inleddes anfallet. Klockan hade då hunnit bli 11. Man tog sig över vattendraget Flossgraben. Kavalleri och artilleri kunde ta sig över på broarna medan fotfolket fick bygga flottar. Dimman tilltog igen medan man intog slagordningen norr om vattendraget. Man fick nu vänta på att dimman skulle lätta. Vid elvatiden på förmiddagen lätta slutligen dimman. Svenskarna anföll nu norrut mot de kejserliga trupperna.

I den svenska armén fanns många nationaliteter. Slagordningen var två linjer, första- och andra träffen med kavalleri på flyglarna och infanteri i mitten. Den andra träffen brukade också kallas för reserven. Koderna efter respektive brigad syftar på dess plats på bilden nedan.
Svenskarnas slagordning (Ordre de bataille):

Första träffen:
Vänstra kavalleriflygeln:
Courvilles ryttare (VT1), Tiessenhauses ryttare (VT2), Dönhoffs ryttare (VT3), Karbergs ryttare (VT4) och Hertig Bernhard av Weimars rytteri (VT5). Hertig Bernhard var också chef även hela den vänstra kavalleriflygeln.
Centern:
Gröna brigaden under Leslie, Blå brigaden under överste Winkel, Gula brigaden under Nils Brahe och Svenska brigaden under Kyle. Nils Brahe var dessutom chef över hela centern.
I Svenska brigaden ingick följande landskapsregementen: Östgöta-, Västgöta-, Dal-, Upplands- och Savolax regementen. I Gula brigaden ingick tyska och svenska livgardister. Livgardisterna hade gula rockar med svarta revärer och dess fana var svart med riksvapnet i guld.
Högra kavalleriflygeln:
Smålands rytteri (HT1), Östgöta rytteri (HT2), Upplands rytteri (HT3), Södermanlands rytteri (HT4), Västgöta rytteriet (HT5) och Finska rytteriet under ledning av Torsten Stålhandske (HT6).

Andra träffen:
Vänstra kavalleriflygeln:
Stechenitz ryttare (VR1), Steinbachs ryttare (VR2), Brandensteins ryttare (VR3), Löwensteins ryttare (VR4), Ernsts av Anhalts ryttare (VR5) och Hofkirchens ryttare (VR6).
Centern:
Mitzlaffs brigad, Thurns brigad, Dodo von Knijphausens brigad och Boses brigad. Bakom den stod Öhms ryttare och Henderssons brigad som reserv. Knijphausen var chef för centern i den andra träffen.
Högra kavalleriflygeln:
von Usslars ryttare (HR1), Hessiska rytteriet (HR2), Beckermans ryttare (HR3), Bulachs ryttare (HR4), Goldsteins ryttare (HR5) och Vilhelm av Weimars ryttare (HR6). De tre sista fanns söder om Flossgraben.

Mellan rytterienheterna på den högra flygeln fanns även infanteriförband.
I centern hade svenskarna 24 tunga artilleripjäser. Framför varje flygel fanns ytterliggare 20 kanoner och i varje landskapsregemente fanns även lättare artilleripjäser.

Söder om Flossgraben fanns den svenska trossen.

Längs vägen mot Leipzig fanns djupa diken på båda sidor. Dessa hade de kejserliga trupperna grävt ut ytterligare som djupa skyttegravar. Gömd i dessa skyttegravar fanns ett stort antal musketerare. Intill vägen hade de även 7 kanoner.
Norr om landsvägen fanns den kejserliga hären på en ca: 1 km bred frontlinje.

Det finska rytteriet på den högra flygeln hade stora problem att komma över dessa diken som var mycket branta just här. De musketerare som stod i luckan vänster om finnarna kunde dock tillsammans med regementsartilleriet rensa dikena från fientliga musketerare. På avsnittet där småländska och östgötska ryttare skulle ta sig över var elden mycket hård. Nils Brahe lyckades dock med sina mannar rensa dikena från fientliga skyttar och nu kunde Gula- och Svenska brigaderna passera över vägen. Även den Blå brigaden tog sig över vägen. Det fientliga artilleriet som fanns här föll nu i svenskarnas händer.

Den Gröna brigaden råkade ut för stark beskjutning från det kejserliga artilleriet som fanns vid de fyra väderkvarnar som fanns i staden utkant. Även de kejserliga musketerarna på svenskarnas vänstra sida besköt häftigt de framryckande svenska trupperna. Här uppstod ett ställningskrig. Hertig Bernhard som ledde den svenska vänstra flygeln kunde trots upprepade anfallsförsök med sina ryttare ej komma vidare.
På den högra flygeln hade ryttarna bättre framgång. Det kejserliga infanteriet tvingades dra sig tillbaka tillsammans med Götzes järnklädda kyrassiärer (kyrass = rustning).
Vid tolvtiden på dagen såg läget mycket ljus ut för den svenska sidan. Då tätnade emellertid dimman åter vilket gjorde ledningen av striden mycket svår. Rökutvecklingen från staden som stod i brand gjorde inte saken lättare. Staden hade satts i brand av Wallenstein under morgonen.
Det var alltid dålig sikt på slagfälten, mycket på grund av röken från svartkrutet. Dimman och brandröken gjorde att sikten stundtals var obefintlig. I den svenska fältdagboken står det: "Man kunde knappt se varandra på fyra stegs avstånd."

Samtidigt anlände fältmarskalk Gottfried Heinrich von Pappenheim från Halle med ca: 2.000 ryttare som sattes in mot den svenska högra flygeln. På denna sida var en förstärkning av de kejserliga trupperna som störst. Pappenheim var med i täten och sårades dödligt. Stålhandske med de finska ryttarna fick ta emot det våldsamma anfallet från Pappenheims ryttare. Ottavio Piccolominis elitryttare, kyrassiärerna, anföll ursinnigt de svenska brigaderna som gått över vägen. Fem gånger fick Piccolominis byta häst då de skjutits ihjäl i striderna. Han sårades lika många gånger. Piccolomini var chef för det kejserliga rytteriförbanden. De svenska ryttarna fick dra sig tillbaka över landsvägen.
Kyrassiärerna kunde dock ej ta sig vidare då deras hästar, tyngda av de järnbeklädda ryttarna, ej kunde forcera dikena.

Den svenska centern delades nu från den högra flygeln. Längst ut på den högra flygeln fick de svenska ryttarna i den andra träffen under ledning av generalmajor Bulasch ta emot anfallet av de kroatiska ryttarna. Allra längst ut till höger fanns Vilhelm av Weimars ryttare. De greps av panik och flydde när kroaterna anföll.

Kroaterna anföll på båda sidor om Flossgraben och var nära att erövra den svenska trossen. Svenska ryttare under ledning av överstelöjtnant Konrad von Rehlingen lyckades dock hejda anfallet och driva tillbaka kroaterna.

Den Gula brigaden fick utstå mycket hårda attacker. De vek ej en tum men fick ta stora förluster. Enligt en samtida berättelse: "De stupade i sina led som de stod uppställda". Ca: halva Gula brigaden strök med.
Den Svenska och den Blå brigaden led ännu större förluster.

På svenskarnas vänsterflygel sändes nu rytteri fram från den andra träffen för att förstärka hertig Bernhards ryttare som lidit svårt under fiendens intensiva beskjutning.

Knijphausen ryckte fram med Thurns och Mitzlaffs infanterister för att förstärka den Gröna brigaden som ej kunde komma vidare.
Nils Brahes tre högerkompanier i den Svenska brigaden var mycket hårt utsatta vid denna tidpunkt. Gustav Adolf, som fanns på högerflygeln, måste ha fått vetskap om detta. Kungen beslöt att ingripa med kavalleri för att lätta på trycket för infanteristerna. De som stod närmast till hands var Smålands- och Östgöra ryttare som dragit sig tillbaka över landsvägen. Smålänningarnas chef överste Fredrik Stenbock var sårad (han hade fått en muskötkula i foten) och östgötarnas chef major Lennart Nilsson Bååt hade stupat. Kungen tog nu själv befälet över dessa ryttare och ledde dem över landsvägen. Passagen där de tog sig över landsvägen var smal och de var därför tvungen att ta sig över i marschordning. Smålänningarna kom över först och kungen red därför i spetsen för dem mot fienden innan östgötarna hunnit över.
De red förbi Piccolominis styrkor och mötte Götz järnklädda kyrassiärer som tidigare drivits tillbaka av svenskarna. Piccolominis vänder sig mot östgötarna som drivs tillbaka över landsvägen igen. Trycket på den Svenska brigaden lättade nu.

Detta anfall som Gustav II Adolf ledde kom att bli hans dödsritt. Tidigt på morgonen hade han bytt häst och red nu på Streiff. Denna häst var mycket snabb och kungen kom därför att rida i från smålänningarna. Han träffades först av ett skott i den vänstra armbågen som krossade benpipan. Även hästen hade träffats av samma skott i manken och trilskades. För att tygla honom var kungen tvungen att använda höger hand. De få följeslagare som hunnit med kungen försökte hjälpa honom. Ryttarstriden tätnade och kungen träffades av ytterligare ett skott från en ryttarpistol som gick in i höger skulderblad och vidare in i lungan. Kungen föll av hästen. Enligt vissa källor var kungens följeslagare stallmästaren von der Schulenberg, kammarjunkaren Truchsess, pagen Leublfing och liveknekten Anders Jönsson. Livknekten som försökte skydda kungen höggs ned. Leublfing försökte få upp kungen på sin häst men sårades allvarligt.

En kort stund efter de två första skotten fick Gustav Adolf det dödande skottet genom huvudet. Klockan var nu runt ett på dagen. Kungen plundrades in på bara kroppen. Streiff galopperade tillbaka till de svenska linjerna med de avfyrade pistolerna kvar i hölstren. Korset på bilden ovan visar ungefär var kungen dog.

Även fotfolket fick nu dra sig tillbaka till andra sidan landsvägen. De svenska förbanden ordnade sig nu bakom landsvägen och återtog sin slagordning. När kungen inledde sin dödsritt lyckades Stålhandske med sina smålänningar stoppa ett anfall från Pappenheims ryttare. Bulach lyckades driva kroaterna på flykten och förstärkte sen högerflygelns främre linjens med styrkor från den bakre träffen.
Henderssons reservstyrka fick också ersätta en del förluster i Svenska, Gula och Blå brigaderna. Chefen för centerns första träff, Nils Brahe, hade sårats allvarligt och avled senare. Kyle, chefen för Svenska brigaden samt chefen för Blå brigaden, överste Winkel, hade också sårats. Bakom första träffen rykte Boses och Knijphausens brigader och Öhms ryttare fram några hundra meter bakom första träffen. Knijphausens var även chef för hela den andra träffens center.

Svenskarna anföll nu åter över vägen och lyckades inta de kejserligas norra och mellersta artilleriet. von Wallenstein höll dock fortfarande stånd vid väderkvarnsbatterierna. Wallenstein hade även skadats av en kula i den vänstra höften.

När kroaterna flydde råkade också Pappenheims trupper och von Hagens kyrassiärsregementet i upplösning. Kroaterna passade på att plundra den kejserliga trossen då de flydde.
Hertig Bernhard påbörjade en kringgående rörelse av Wallensteins truppställning vid väderkvarnshöjden. Samtidigt gick den Gröna brigaden till anfall mot den nu försvagade kejserliga högra flygeln. Svenskarna hade även dragit fram tungt artilleri som nu bombarderade de kejserliga trupperna på väderkvarnshöjden.
Knijphausens trupper lyckades nu att inta väderkvarnshöjden. Efter ett par motanfall, nya anfall blev till slut höjden svensk.

Klockan hade nu blivit runt fyra på eftermiddagen och mörkret började falla. Wallenstein beslutar nu att dra sig tillbaka trots förstärkningar på 2.700 av Pappenheims infanterister anlänt. I skydd av mörkret påbörjades återtåget mot Leipzig.

Striden var nu över och de utmattade svenska trupperna slog läger på stridsplatsen. Hela natten letar över tusen soldater med facklor efter kungens kropp. Över 5.000 hade sårats och stupat i de svenska trupperna. Av sex svenska och finska musketerare hade endast en överlevt slaget. Efter kungens och Nils Brahes död övertog hertig Bernhard ledningen över slaget.
Det skulle dock dröja en månad innan Stockholm nåddes av dödsbudet.
På den kejserliga sidan hade både Wallenstein och hans son Bertold samt Piccolomini sårats. Pappenheim, Colloredo, furstbiskopen av Fulda med flera hade stupat.

Källor: (4) sid 296-307, (9) sid 286-297, (10) sid 121-128

Överst på sidan

Källor, Litteratur

Överst på sidan

   Hans Högman

Copyright © Hans Högman, granskat 2010-12-07