Den dialektiska diakronin. Det icke-konsekutiva perspektivet inom dagens arkeologiska kronologiforskning.

Martin Rundkvist, arador@algonet.se, september 2003.

Artikeln bygger på ett föredrag hållet vid RanCon på Tre Backar i Stockholm, 7 september 2003.

 

Inledning

I arkeologins barndom under 1600- och 1700-talen hade man väldigt dimmiga begrepp om den arkeologiska kronologin. Man utgick helt från skriftliga källor och deras periodindelningar. I England såg man till exempel allting före den romerska invasionen som en dunkel period av kelter och druider. Det var då Stonehenge förknippades med ett keltiskt prästerskap som uppstod först flera tusen år efter att monumentet byggdes. Den missen har fortfarande en massa anhängare. Här hör begreppet The Dark Ages, Den Mörka Medeltiden hemma – en period mellan romarrikets sammanbrott och de medeltida kungarikenas etablering där det inte fanns några tillförlitliga skriftliga källor. Då var det mörkt.

Under 1600- och 1700-talen hade man ännu inte samlat ihop speciellt mycket fornfynd och hade därför ingen överblick över vilken enorm variation det finns i fynden från forntiden. Man utgick från att tiden före de äldsta skriftliga källorna varit ganska kort. Världen tycktes enligt Gamla Testamentet ha skapats omkring 4000 f.Kr., och de flesta av fornfynden man gjorde måste rimligen vara mycket yngre än så eftersom det borde ha tagit Adam & Evas ättlingar ett bra tag att uppfylla jorden.

Den bibliska kronologin sköts i sank under 1800-talet av Charles Lyell och andra geologer. Lyell hävdade det s.k. aktualistiska perspektivet eller uniformitetsprincipen, som innebär att sten och morän och sand bildas av samma geologiska processer som vi ser verka varenda dag, men under enormt långa tidrymder, gradvis och långsamt. Man insåg att de geologiska lagerföljderna omöjligen kunde ha uppstått på bara några tusen år.

Geologernas upptäckt av det långa tidsperspektivet fick stora konsekvenser för arkeologin. Världen var tydligen urgammal, och av fynden att döma hade människan varit med länge. Det fanns tiotusentals skriftlösa år för arkeologin att befolka. Ett viktigt steg togs omkring 1820 när dansken C.J. Thomsen formulerade treperiodssystemet. Han visade att tiden före skrifthistorien kunde delas in i tre åldrar där knivarna var gjorda av olika material: först stenåldern, sedan bronsåldern och till sist järnåldern.

Under 1800-talet började man samla fornfynd systematiskt och notera vilka typer av föremål som brukade hittas tillsammans och därmed borde höra till samma tidsperiod. Under andra halvan av 1800-talet var det en stockholmare, Oscar Montelius, som gjorde ett enormt systematiseringsarbete och delade upp fornfynden i grupper som täckte några hundra år vardera. Vi sysslar fortfarande med att dela upp Montelius perioder i mindre bitar för att få bättre upplösning i dateringarna.

 

Blandade fynd

Från början av det kronologiska arbetet stötte man på blandade fynd och fyndplatser. Dels kunde man få in fynd från bönder som samlat grejor lite här och var ifrån på sina ägor, och då var det ju inte så konstigt om man fick in stenålderskeramik tillsammans med järnåldersvapen. Men även när arkeologerna själva var ute och grävde så stötte de på blandade fyndplatser. Ofta kunde de se lagerskillnader, s.k. stratigrafi, där de äldsta grejorna låg längst ner och de yngsta längst upp, precis som inom geologin. Men ibland var fynden helt enkelt blandade.

Det verkade som om man i alla tider har intresserat sig för fornfynd och fornlämningar och återanvänt dem. Man hittar stenåldersyxor i medeltida städer, och gravmonument från forntiden innehåller ofta delar av äldre monument som var urgamla när de återanvändes. Samma sak ser vi i senare tiders klassiserande konststilar och retro-moden där man återanvänder lämningar från det förflutna för att skapa något nytt.

Under arkeologins historia har man sett lite olika på de här blandade fynden. Grovt taget kan man se fyra perioder med olika hållningar.

 

1.  Före andra världskriget byggde arkeologins tolkningar mycket på sunda förnuftet i tät kontakt med etnologin. Här tolkade man ofta återanvändningen av gamla ting som magiska sedvänjor med hänvisning till hur stenyxor använts i folktron etc.

2.  Från 1950-talet fram till omkring 1985 var arkeologin modernistisk och teknokratisk. Här var man ointresserad av blandade fynd eftersom de ur källkritisk synvinkel representerade korrupta källor. Ju kortare tid en plats använts desto lättare är det att tolka fynden. Det är lättare att förstå en spridning av flintavslag om allihop kommer från samma flintslagningstillfälle än om det finns ett bakgrundsbrus av tidigare flintslagning på ytan man undersöker.

3.  Under 1980-talet blev arkeologin postmodern och därmed helt besatt av blandade fynd, återanvändning av konststilar och monument etc. Här tolkade man de blandade fynden som forntida försök att skriva om historien eller att vinna legitimitet för nya politiska dagordningar genom hänvisning till ett storlaget förflutet. Det gick så långt att många arkeologer såg återanvändning av monument som sitt allra viktigaste studieområde.

         Det finns arkeologer som studerar hur fornlämningar återanvänts under 1900-talet och ända fram till idag. De samlar in och klassificerar offrade fågelfjädrar, rökelsestavar och glaspärlor som hippies lämnat efter sig vid Ales stenar. En del av postmodernisterna ser hela den arkeologiska vetenskapen som återanvändning av monument och gör ingen större skillnad mellan en modern arkeologisk utgrävning och New Age-ceremonier vid midsommarsolståndet på samma plats. Båda är kulturyttringar kring fornlämningar. Denna rörelse är förstås en utväxt av det som i USA kallas ”science studies”, där postmoderna vetenskapsmän studerar sin egen eller de mera modernistiska kollegornas verksamhet i sig utifrån sociologiska perspektiv.

4.  Det allra senaste perspektivet på blandade fynd och återanvända monument är bara några år gammalt och väldigt omtalat. Det är det icke-konsekutiva perspektivet som ibland brukar kallas den ”dialektiska diakronin”.

 

Det icke-konsekutiva perspektivet

Detta nya perspektiv lanserades först av en grupp konstvetare vid universitetet i Marseilles under ledning av professor Pierre Andouillon i några uppsatser som publicerades 1999. Professor Andouillon drev ett tvärvetenskapligt projekt kring empirestilens uppträdande omkring år 1800. Det har alltid varit uppenbart att empirestilens förutsättningar fanns i utgrävningarna av Pompeji och Napoleons fälttåg till Egypten, där man kom mera i närkontakt med antikens konst och arkitektur än tidigare. Politiskt sett var empirestilen ett led i Napoleons kejserliga strävanden. Han försökte legitimera sina maktanspråk genom att återknyta till de romerska kejsarna och Egyptens faraoner.

Vad de här konstvetarna upptäckte, och det har förstås alla läst om i tidningarna, var att konstnärerna bakom den franska empirestilen hade kommit i mycket tätare kontakt med antiken än man tidigare förstått.

Det började med att man undersökte arkivhandlingarna från de första dokumenterade utgrävningarna i Pompeji, som i slutet av 1700-talet finansierades av kungen av Neapel. Här finns en serie mycket berömda akvareller av freskmålningar i pompejanska villor. Originalfreskerna har sedan dess förstörts av väder och vind. Antikforskarna har länge haft problem med att rekonstruera var de här freskerna var placerade i de utgrävda husen, eftersom de verkade vara alldeles för många för att få plats. En oväntad lösning på gåtan visade sig när Andouillons grupp började jämföra 1700-talsakvarellerna med fragmentariska fresker som tagits fram ur vulkanaskan vid utgrävningar i Pompeji på 1960-talet, nästan 200 år senare. Likheterna var slående. 1700-talskonstnärerna hade uppenbarligen haft tillgång till samma fresker, eller några som var till förväxling lika. Men det var ju omöjligt.

Andouillon och de andra försökte nu ta reda på vilka konstnärerna var som hade gjort akvarellerna. De första utgrävningarnas ledare var Rodrigo Cornejo Fuentes, en spansk fortifikationsingenjör i tjänst hos kungen av Neapel. Han berättar i brev till kungen att han rekryterat sin arbetsstyrka lokalt från byn Ercolaneo. Byborna talade en otroligt ålderdomlig rotvälska som var nästan omöjlig att förstå, men de var gudabenådade utgrävare. De verkade kunna känna på sig precis var de skulle lägga schakten för att hitta de bronser och andra konstföremål som mest intresserade kungen. Och bland dem fanns ett par självlärda målare som utförde akvarellerna som sedan skulle väcka sådant huvudbry. Cornejo Fuentes skriver själv att han inte riktigt har överblick över vilka målningar som hör till vilka hus.

När man hade kommit såhär långt skaffade professor Andouillon medel för att knyta två doktorander i teoretisk fysik till sitt projekt, vilket förstås förvånade hans överordnade på humanistiska fakulteten. Med data från dendrokronologiska årsringsserier från trädstammar kunde de påvisa kraftiga lokala strålningsutsläpp i Neapeltrakten under sena 1700-talet. Träden såg ut ungefär lika illa som i Tjernobyl idag, men påverkan var tydligt temporär och sträckte sig över bara ett par årsringar varje gång. Utifrån nya beräkningsmodeller för maskhål i rumtidväven kunde fysikerna konstatera att det förmodligen stått ett maskhål öppet här, av och till under ett par årtionden. Cornejo Fuentes arbetsfolk kom faktiskt från Ercolaneo, men inte från 1700-talet. De kom från 30-talet e.Kr., från Herculaneum.

Med Napoleons fälttåg i Egypten 1798-99 var det tvärtom. Man har länge tyckt sig kunna se att de konstnärer som deltog i fälttåget avbildade de egyptiska ruinerna på ett idealiserat sätt och gärna tecknade dem som mera kompletta och välbevarade än de var. Andouillons grupp kunde dock visa att Napoleons konstnärer i stor detaljrikedom hade avbildat många byggnader vars rester omkring år 1800 inte var synliga ovan mark över huvud taget, och att de i vissa fall tecknat dem i halvfärdigt skick med byggnadsställningarna kvar. Napoleons angrepp på Egypten 1798 fick som bekant inte någon långsiktig militärpolitisk betydelse. Vad som däremot inte tidigare varit känt är varför det gick så dåligt: Napoleon var under sitt egyptiska äventyr upptagen med att krossa den 20:e dynastin i början av 1000-talet f.Kr. Brittiska spioner häpnade över hur Napoleon så fullständigt kunde dölja sina trupprörelser för dem i september och oktober 1798. Nu vet vi varför: trupperna var visserligen där, men de var inte då.

Det icke-konsekutiva perspektivet på kronologi bygger på insikten att blandade fynd, klassiserande konststilar & återbruk av monument i många fall inte beror på ett tillbakablickande till forntiden, utan på direkta kontakter genom maskhål i rumtidväven.

 

Den dialektiska diakronin

Professor Andouillons uppmärksammade upptäckter har öppnat helt nya perspektiv på världshistorien. Vi är förstås ännu bara i början av denna vetenskapliga omvälvning, men redan kan man se en tendens i de dokumenterade fallen av interepokala kontakter. Här har Andouillon myntat begreppet dialektisk diakroni. Det verkar nämligen som om kontakterna mellan epokerna i de flesta fall tar formen av kulturimperialistiska infiltrationsförsök.

I kulturlagren från det medeltida Lund har man hittat en mängd stenyxor och flintpilspetsar från bondestenåldern. Tidigare har man antagit att de här fynden har blivit omdeponerade från underliggande stenåldersboplatser eller infraktade till staden under medeltiden som kuriositeter eller med fyllnadsmassor till byggen. Man har dock undrat lite över att stenåldersfynden är så kronologiskt homogena: de verkar allihop höra till en kort period omkring 3100 f.Kr.

Nyare utgrävningar med noggranna metoder har visat att stenåldersfynden inte är spridda tvärs genom lagerföljderna utan hör till en mycket kort fas av Lunds historia i slutet av 1100-talet. Det historiska källäget är dåligt för denna period, men en dansk rimkrönika från 1300-talet berättar att ”Då var den Lunda stad / Så neslig slagen på ända / Där gjorde sten-knackarna sig glad / med Tor-vigg uti hända”. Tor-vigg är ett gammalt ord för blixtnedslag, och man trodde förr att stenyxor uppstod där blixten slog ner. Länge murade man in en ”torvigg” i stugornas spisar för att undvika blixtnedslag – blixten skulle ju aldrig slå ner två gånger på samma ställe. Sammantagna tyder hur som helst fynden och rimkrönikans uppgifter på att det medeltida Lund belägrades och kanske temporärt intogs av en här av stamkrigare från bondestenåldern.

Det här kan också förklara en rad gåtfulla fynd av tidigmedeltida vapen och rustningsdetaljer från gånggrifter i västra Skåne, där man också har hittat människoben med huggskador från stålvapen. Benen har gett kol-14-dateringar omväxlande från bondestenåldern och medeltiden, och man har lite halvhjärtat försökt förklara det med en medeltida arkeologivurm eller vidskepelse där man grävt i gånggrifterna med stålspadar och lämnat vapendetaljer och avrättade brottslingars kroppar efter sig. I själva verket måste det i samtliga fall röra sig om stenålderskrigare som fallit eller sårats i striderna vid Lund och begravts i stammens gånggrifter med sina erövrade medeltidsvapen, antingen på 1100-talet eller efter hemkomsten till 3100-talet f.Kr.

Den dialektiska diakronin innebär att hela världshistorien måste ses inte bara som en kamp mellan samtida kulturer, utan också mellan vitt skilda epokers kulturer. Stenåldersfolket i Lundatrakten försökte genomföra en neolitisk kulturrevolution på 1100-talet. Napoleon tvang prästerna i Amons tempel att sjunga Marseljäsen. Målarna från Herculaneum lyckades återföra hela Europa till romartiden åtminstone på konstens område.

Det verkar som en riktigt livskraftig kultur inte vill nöja sig med att behärska sin samtid. Sedan andra världskriget har vi sett USA:s kultur kolonisera hela jordklotet i vår samtid. Det kan nog vara värt att följa forskningen om maskhål i amerikanska fysiktidskrifter uppmärksamt om man vill få veta hur länge det kommer att dröja innan hela världshistorien är klädd i blåjeans och dricker Coca-Cola.

 


Detta dokument har varit tillgängligt sedan den 27 september 2003.
Förnyat den 27 september 2003 av
Martin Rundkvist.